Gustavs Filmblogg

Bloggen flyttad

2011-10-10T15:52:00.000+02:00

Hej, kära läsare.

Jag har av olika anledningar bestämt mig för att flytta bloggen från Blogger till Wordpress. Den hittas därför numera på adressen http://filmgurra.wordpress.com.

Alla inlägg är flyttade till nya bloggen men kommer även ligga kvar här ett tag ifall jag skulle bestämma mig för att återvända till Blogger nån gång.

Om Mr Blogger själv läser detta så vill jag tacka för ett finfint samarbete och vem vet, vi kanske ses igen.

Recension: Savior (1998)

2011-09-29T19:19:00.000+02:00

Regi: Predrag Antonijevic

Skådespelare: Dennis Quaid, Stellan Skarsgård, Natasa Ninkovic m.fl.

Handling

Joshua Rose som förlorar fru och son i ett bombattentat mot ett café nånstans i Frankrike hämnas genom att skjuta ihjäl ett gäng oskyldiga muslimer i en moské. Nu blir han tvungen att fly och tar därför värvning i Främlingslegionen där han drillas till en känslokall dödsmaskin.

Några år senare, närmare bestämt 1993, är han på uppdrag i Bosnien och vid en krigsfångeutväxling (heter det så?) tar han och en annan soldat vid namn Goran hand om en gravid kvinna som ska köras hem. Väl hemma hos kvinnan visar det sig att hon inte är välkommen att bo där med en oäkting till barn (som hon födde i en tunnel på vägen hem). Joshua, som sakta men säkert börjar få tillbaka sina känslor, tar på sig ansvaret att föra kvinnan och barnet i säkerhet.

Omdöme

Regissören Antonijevic är det kanske inte många som känner till men desto fler är det nog som har hört talas om filmens producent, Oliver Stone. När Stone är i farten brukar det handla om viktiga saker, som politik och så vidare och så även i denna film som har en rätt så engagerande story som tar upp flera av de ämnen som upprör mig mest, såsom hederskultur och religiös fundamentalism. Det är alltså upplagt för att jag ska bli berörd. Filmen har dock en ganska stor svaghet, nämligen skådespelarnas medelmåttiga insatser som ofta saknar trovärdighet vilket gör att det mest är storyn som berör, inte personerna i den.

Betyg

6/10

Catwomans dräkt avslöjad!

2011-09-25T14:03:00.001+02:00

Bloggen är flyttad! Följ denna länk för att komma till inlägget.

Recension: Bridesmaids (2011)

2011-09-20T12:33:00.002+02:00

Bloggen är flyttad! Följ denna länk för att komma till recensionen.

Recension: Scream 4 (2011)

2011-09-17T12:47:00.000+02:00

Regi: Wes Craven

Skådespelare: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette m.fl.

Handling

Här följer receptet för filmens handling:

1. Ta handlingen från Scream 1-3.

2. Blanda.

3. Gör ett försök att vara väldigt smart och nytänkande.

4. Stryk förra punkten och gå tillbaka till nr 2.

Omdöme

När jag var yngre var namnet Wes Craven ett namn som stod mycket högt i kurs. Jag älskade allt han tog sig för helt enkelt. I takt med att jag blivit lite äldre har jag dock insett att många av de filmer jag då tyckte mycket om egentligen var rätt kassa och att han faktiskt gjort väldigt få bra filmer. Så nu för tiden är inte förväntningarna höga när han släpper en ny film. Jag tyckte ju ändå att första Scream-filmen var riktigt bra så lite förhoppningar fanns där att han kanske skulle hitta tillbaka och göra en hyfsad avslutning på en filmserie körd i botten.
Vad jag fick var som jag beskrev lite högre upp en handling väldigt lik den i de tidigare filmerna. Skådespeleriet var helt ok men det är för många jobbiga karaktärer och alldeles för ologisk handling, speciellt slutet där de struntar helt i logikens alla regler.
Första filmen funkade ju för att den var nyskapande och hade en ny intressant mördare att lägga i samlingen tillsammans med Voorhees, Myers, Leatherface, Krueger och grabbarna. Man hade behövt blanda in nån helt ny ingrediens i handlingen för att det skulle fungera igen, men istället kör man på samma recept och hoppas att ingen märker nåt.

Betyg

4/10

Recension: Vill jag vissla så visslar jag (2010)

2011-09-11T12:16:00.000+02:00

Orginaltitel: Eu cand vreau sa fluier, fluier (Rumänien)

Regi: Florin Serban

Skådespelare: George Pistereanu, Ada Condeescu, Mihai Constantin m.fl.

Handling

Silviu har bara två veckor kvar att avtjäna på det rumänska fängelset när hans bror kommer på besök. Han berättar att deras mor är på väg hem igen efter en många års lång vistelse i Italien. Hennes plan är att hämta Silvius bror och ta med honom tillbaka till Italien. Av egen erfarenhet litar inte Silviu på att hans mor klarar av att uppfostra ett barn. Han anser nämligen att det är hennes fel att han hamnat där han hamnat. Problemet är att hon planerar att åka tillbaka till Italien redan om en vecka så plötsligt kunde de två veckor han har kvar i fängelset lika gärna kunna varit en evighet.
Känslan av hjälplöshet inför sin brors öde leder till att en desperat plan börjar bildas i hans huvud.
Om det inte skulle vara en nog så svår situation så krånglar han till den ännu mer genom att gå och kära ner sig i en tjej vid namn Ana som gör sin praktik på fängelset.

Omdöme

Jag tänker lite på den danska fängelsefilmen filmen R (recension här) när jag ser denna tack vare skådespelarnas verklighetstrogna insatser. För övrigt skiljer sig de sig en del åt då Vill jag vissla så visslar jag inte har en riktigt lika dyster stämning hängande över sig även om det absolut inte är en munter film.
Intressant handling och som sagt mycket bra skådespeleri som resulterade i pris för bästa manliga skådespelare (G Pistereanu) vid Stockholms Filmfestival. Filmen är förresten sponsrad av både Film i Väst och Svenska Filminstitutet.

Betyg

8,5/10

Recension: Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole

2011-09-10T14:20:00.001+02:00

Svensk titel: Legenden om ugglornas rike

Regi: Zack Snyder

Röster: Jim Sturgess, Hugo Weaving, Geoffrey Rush m.fl.

Handling

Ugglan Soren och hans bror Kludd är ute och flygtränar på egen hand. Det slutar med att de hamnar på marken och blir attackerade av ett ilsket djur, men som tur är dyker två andra ugglor upp och räddar dem. När de hänger där i de två okända ugglornas klor upptäcker de fort att de inte flyger hemåt utan åt ett helt annat håll. Det visar sig att de blivit kidnappade och blir nu förda till ett ställe där en ond ugglearmé håller till. När det är dags att bli indelade i olika arbetsområden visar det sig att både Soren och hans bror tillhör de som är bäst lämpade att bli soldater, men eftersom Soren protesterar blir han istället skickad att jobba som plockare, det vill säga att leta metallflisor i spybollar. Kludd däremot ser man stor potential i, vilket gör att han fort börjar känna sig omtyckt och betydelsefull och se den nya platsen som sitt hem.
Soren känner sig allt annat än hemma och bestämmer sig för att han måste därifrån. Efter ett lyckat flyktförsök flyger han och hans nyfunna vän iväg för att söka hjälp hos "The Guardians of Ga'Hoole". Han har bara hört om dem i berättelser under hans uppväxt så han vet inte med säkerhet att de ens existerar, men de är hans enda hopp.

Omdöme

Nu har jag sett alla filmer av regissören Zack Snyder och även om det går lite upp och ner innehållsmässigt så måste man ändå säga att killen har känsla för estetik. Alla hans filmer är väldigt snyggt gjorda och denna film är inget undantag. Jag vågar till och med säga att det är en av de snyggaste animerade filmer jag sett. I flera recensioner av Snyders tidigare film Watchmen klagades det en del på överanvändandet av slow motion i actionscenerna. Detta är kritik han totalt har ignorerat och flitigt fortsatt att använda i både Sucker Punch och denna film. Själv tycker jag att det är rätt effektfullt och snyggt så jag stör mig inte på det, men det förekommer som sagt rätt mycket.
En rätt spännande och underhållande story som passar för hela familjen då våldet är ganska nedtonat. Och som sagt oerhört snyggt.

Betyg

7,5/10

Recension: Breakfast at Tiffany's (1961)

2011-09-04T16:25:00.000+02:00

Regi: Blake Edwards

Skådespelare: Audrey Hepburn, George Peppard, Patricia Neal m.fl.

Handling

Holly Golightly bor på Manhattan i en snålt möblerar lägenhet tillsammans med en namnlös katt. En dag får hon en ny granne i form av en författare vid namn Paul Varjak. Det två får fort bra kontakt med varandra och det visar sig att de lever någorlunda lika liv. Båda tjänar pengar på att på ett eller annat sätt umgås med det motsatta könet. Paul börjar kära ner sig i Holly medan hon har fullt upp att jaga fatt i en rik man att gifta sig med.

Omdöme

Först och främst kan jag konstatera att filmen inte var alls som jag hade förväntat mig. Vad jag hade förväntat mig var faktiskt ett seriöst romantiskt drama, men det är ju bara mitt eget fel att jag hade dålig koll.
Vad jag istället fick se var en ganska intressant romantisk historia som tyvärr dränks i dålig humor och extremt överdrivna karaktärer. Hollys granne, asiaten Mr Yunioshi t.ex. spelas på ett väldigt stereotypiskt och larvigt sätt av icke-asiaten Mickey Rooney. Hans gestaltning av Mr Yunioshi för tankarna till Rob Schneiders alla karaktärer i Adam Sandlers filmer. Faktum är att han gjort en nästan likadan karaktär i filmen I Now Pronounce You Chuck And Larry. Breakfast at Tiffany's regissör Blake Edwards fortsatte ju för övrigt att ha med galna asiater i sina kommande filmer. Jag tänker då såklart på Inspector Clouseaus assistent Cato i Rosa Pantern-filmerna. Fast där gestaltad på ett roligare sätt av en äkta asiat.
Nog om galna asiater och tillbaka till filmen. Visst är det en snygg film och man förstår att Audrey blev en stilikon efter hennes roll i den, men går man mer på djupet så funkar den inte i längden enligt mig.

Betyg

5/10

Filmer att se fram emot

2011-09-03T14:32:00.000+02:00

Det finns massor av filmer jag ser fram emot men idag tänkte jag begränsa mig till top 3.

1. Drive (2011)

Danske Nicolas Winding Refn ligger bakom flera av mina personliga favoriter, som till exempel Pusher, Pusher II, Bleeder och Bronson som enligt mig är hans mest lyckade engelsktalande film. Nu har han tagit sig an amerikansk film för första gången (Fear X var kanadensisk) och än så länge har det gått otroligt bra med tanke på att han kammade hem pris för bästa regissör i Cannes. I huvudrollen ser vi Ryan Gosling som gjorde en fantastisk insats i Blue Valentine. Drive har svensk premiär den 18 november och här nedanför kan ni se en trailer för filmen.

2. Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011)

Detta är alltså vår svenske Tomas Alfredsons stora internationella debut. Alfredson har tidigare visat vad han går för med bland annat Killingängets filmer och Låt den rätte komma in. Först var det tänkt att han skulle regissera filmen The Danish Girl men den produktionen lämnade han (för att lämna över till Lasse Hallström) och gick istället vidare till Tinker, Tailor, Solider, Spy som bygger på boken med samma namn av John le Carré. Av trailern att döma kommer det bli en oerhört snygg film, som vanligt när Hoyte Van Hoytema sköter kameran. Sen har man ju även lyckats skrapa ihop en grym rollista, eller vad sägs om Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy och svenske David Dencik för att nämna några. Filmen har svensk premiär på juldagen i år och här kommer trailern jag nämnde tidigare.

3. The Dark Knight Rises (2012)

Mitt förtroende för Christopher Nolan är väldigt stort då han ännu inte gjort en dålig film. Hans Batman-saga började med den mycket bra Batman Begins och följdes upp med den smått fantastiska The Dark Knight och rykten från de som läst det nya manuset säger att han överträffat sig själv med hans tredje och sista Batman-film. Att detta stämmer vågar jag inte riktigt tro på, men man kan ju hoppas. I rollerna ser vi återigen Christian Bale i rollen som Bruce Wayne/Batman och som skurkar ser vi Tom Hardy som Bane (som blev sjukt dåligt porträtterad i kalkonrullen Batman & Robin) och Anne Hathaway som Catwoman. Denna film har inte premiär förrän 20 juli nästa år så än så länge har man bara släppt en ganska intetsägande teaser.

Det finns som sagt fler filmer jag ser fram emot men de får jag återkomma till senare när jag har lite mer kött på benen om dem.

Recension: Let Me In (2010)

2011-09-01T16:53:00.000+02:00

Regi: Matt Reeves

Skådespelare: Kodi Smit-McPhee, Chloe Moretz, Richard Jenkins m.fl.

Handling

Här började jag skriva om handlingen men fick ett kraftigt anfall av deja vu som ledde till en briljant idé. Följ denna länk för att läsa om handlingen. Använd er sedan av denna formel:

Oskar = Owen
Eli = Abby
Conny = Kenny
Blackeberg = Los Alamos

Omdöme

Detta är som ni kanske förstått den amerikanska versionen av John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in. Regissören Matt Reeves har tidigare gjort monsterfilmen Cloverfield som ni kan läsa min recension av här.
I Let Me In har man gjort några få helt egna tolkningar av orginalberättelsen men i det stora hela är den väldigt lik den svenska filmversionen. Vissa scener är nästan kopierade rakt av till och med. Med detta sagt vill jag bara klargöra att jag inte tycker att Let Me In är en dålig film, tvärtom är det en bra remake som dock inte når upp till den svenska versionen som är lite bättre på alla punkter.
Nu sitter ni vid era datorer och säger: "En remake så lik orginalet och dessutom lite sämre är ju en helt onödig film". Det ligger faktiskt något i vad ni säger (är det jag som skriver detta?) men faktum kvarstår att det är en bra film som förtjänar ett högt betyg.

Betyg

8/10

Recension: Trolljägaren (2010)

2011-08-25T19:08:00.003+02:00

Bloggen är flyttad! Följ denna länk för att komma till recensionen.

Recension: Glengarry Glen Ross (1992)

2011-08-22T14:03:00.003+02:00

Regi: James Foley

Skådespelare: Al Pacino, Jack Lemmon, Alec Baldwin m.fl.

Handling

Man beslutar att dra ner på folk på mäklarkontoret. För att bestämma vilka som får stanna utlyses en tävling där vinnaren får en Cadillac och förloraren får sparken. Jo, just det, andrapris är en uppsättning köttknivar.
Mäklarna blir tilldelade två lappar om dagen med namn och uppgifter tillhörande kunder som de ska försöka sälja fastigheter till. Lapparna med de bästa kunderna ,"The Glengarry leads", förvaras dock på chefens kontor i väntan på att delas ut till den mäklare som förtjänat dem bäst.
Mäklarna på kontoret tröttnar på att bli tilldelade värdelösa kunder, vilket leder till att planer om att stjäla "The Glengarry leads" börjar smidas.

Omdöme

Glengarry Glen Ross är baserad på en pjäs av David Mamet som även skrivit manus till filmen. Faktum är att jag får känslan av att jag sitter och ser en pjäs då filmen är nästan helt dialogdriven. Skådespeleriet är inte dåligt men dialogen känns tillgjord och lite överdriven vilket jag har lite svårt för och det blir rätt jobbigt då när det är dialog i stort sett non stop hela filmen igenom. Al Pacinos insats i filmen ledde till en Oscarsnominering för bästa manliga biroll men även han tycker jag känns tillgjord och överdriven och långt ifrån hans bästa prestationer i filmer som The Godfather, A Dog Day Afternoon, Heat o.s.v. Bäst var nog Alec Baldwin, men han var ju bara med i några minuter.
För att sammanfatta så tyckte jag att filmen var snyggt gjord och hade en bra handling men dialogen fick mig tyvärr att tröttna vilket drar ner betyget en del.

Betyg

6/10

Recension: Days of Heaven (1978)

2011-08-21T10:49:00.002+02:00

Svensk titel: Himmelska dagar

Regi: Terrence Malick

Skådespelare: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, 110 000 000 gräshoppor m.fl.

Handling

Efter att ha fått sparken från en fabrik i Chicago reser Bill och hans systrar (?) Abby och Linda vidare genom USA för att leta nytt jobb. De hamnar på en gård där de för tre dollar om dagen får hjälpa till med skörden, tillsammans med flera hundra andra.
Det faller sig som så att markägaren fattar tycke för Abby och ber därför henne, Bill och Linda att stanna kvar för att jobba på gården även när skörden är klar. Bill får dollartecken i ögonen när han inser att den rika markägaren vill gifta sig med Abby. Markägaren är nämligen obotligt sjuk och läkaren har sagt att han bara har högst ett år kvar i livet.
Kort därefter förklarar markägaren sin kärlek till Abby och snart är de gifta, allt enligt planerna. Bill och Linda bor även de på gården och får för första gången i livet känna på ett liv i överflöd.
Bills planer verkar dock gå i stöpet då markägaren vägrar dö och Abby dessutom verkar utveckla äkta känslor för karln.

Omdöme

Fram tills ganska nyligen hade jag ingen koll alls på vem Terrence Malick var. Det var när hans omtalade film The Tree of Life (som jag ännu inte sett) kom som jag började få upp ögonen för honom och blev sugen att kolla in tidigare grejer han gjort. Valet föll på Days of Heaven då det är en av hans tidigaste verk.
Vad tyckte jag då?
En otroligt välgjord film med väldigt vacker foto och fantastiska skådespelarinsatser från alla parter. Jag har väl aldrig sett Richard Gere som en skådespelare tillhörande eliten, men efter att ha sett honom i denna filmen vet jag åtminstone att han verkligen kan om han vill.
En fråga surrar dock fortfarande i mitt huvud efter att ha sett den. Hur i hela friden fick Herr Malick tag på alla gräshoppor?

Betyg

8/10

Recension: Cyrus (2010)

2011-08-16T13:27:00.003+02:00

Regi: Jay och Mark Duplass

Skådespelare: John C. Reilly, Jonah Hill, Marisa Tomei m.fl.

Handling

John kan inte komma över skilsmässan med sin fru Jamie för sju år sedan och har gett upp hoppet om att hitta en ny kärlek. Till råga på allt meddelar hans ex-fru honom att hon ska gifta om sig vilket får honom att sjunka ännu en bit ner i depressionens träsk. Jamie tycker inte om att se sin ex-man på det sättet så hon beslutar att bjuda med honom på en fest som hon och hennes man ska gå på. John följer motvilligt med till festen där han efter många om och men blir intalad att ragga lite. Detta går inget bra så han tar till plan B, nämligen att dricka fler Red Bull och vodka, det vill säga ge upp. Lite längre fram på kvällen händer dock något väldigt oväntat. En kvinna börjar ragga upp John, en vacker kvinna dessutom. Det hela slutar till och med att kvinnan (Molly) följer med John hem. De två utvecklar snabbt ett förhållande och allt känns jättebra tycker John, förutom att hon verkar dölja något. Detta något visar sig vara en 21-årig son vid namn Cyrus.
Cyrus bor fortfarande hemma och har ett rätt så osunt förhållande till sin mor kan man tycka. Han vill helst ha henne helt för sig själv, så från den dagen han för första gången träffar John gör han det till sitt uppdrag att till varje pris förstöra för dem.

Omdöme

Jag hade förväntat mig en överdriven och rätt larvig komedi i stil med Step Brothers men bjöds istället på nåt helt annat. Humorn är mer nedtonad i denna bitvis ganska allvarliga film. Skådespelarna sköter sig bra och som helhet är det en ganska trevlig och absolut sevärd film.

Betyg

7/10

Recension: Blue Valentine (2010)

2011-08-10T12:21:00.002+02:00

Bloggen är flyttad! Följ denna länk för att komma till recensionen.

Recension: Mary & Max (2009)

2011-08-09T10:21:00.004+02:00

Regi: Adam Elliot

Röster: Toni Collette, Philip Seymour Hoffman, Eric Bana m.fl.

Handling

Mary Daisy Dinkle är åtta år och bor i Mount Waverley, Australien. Hon har lerpölsfärgade ögon och ett bajsfärgat födelsemärke i pannan. Förutom att göra smycken av chipspåsar hon krympt i ugnen är tecknade serien The Noblets hennes största intresse. En dag under ett besök på posten hittar Mary en amerikansk telefonkatalog. Hon blir nyfiken över hur saker och ting fungerar där borta, som till exempel hur barn blir till. Om de hittas av sina pappor i botten av ölglas, precis som i Australien eller om det är annorlunda där. Hon bestämmer sig för att skicka ett brev till USA och väljer därför slumpvis ut ett namn i telefonkatalogen. Fingret hamnar på Max Jerry Horovitz, en 44-årig New York-bo med Asbergers syndrom. Marys brev framkallar panikattacker hos Max, men känslan av att plötsligt ha fått en vän får honom att skriva tillbaka. De börjar brevväxla och upptäcker att de har mycket gemensamt, bland annat kärleken till choklad och The Noblets. Självklart delar Max med sig av hur barn blir till i USA.

Omdöme

Filmens story, som är verklighetsbaserad, är både gripande och rolig och berättas på ett underhållande sätt. Den är snyggt gjord med klassisk stop motion-teknik, förutom karaktärerna som var rätt fult designade vilket jag störde mig lite på. Detta drog ner helhetsintrycket lite, men som sagt så var det bara ett litet störningsmoment som förmodligen är väldigt individuellt.
Philip Seymour Hoffman gör en bra och passande röst åt Max med judisk New York-dialekt förställd till oigenkännlighet.

Betyg

7,5/10

Recension: Tucker & Dale vs Evil (2010)

2011-08-05T10:23:00.003+02:00

Regi: Eli Craig

Skådespelare: Tyler Labine, Alan Tudyk, Katrina Bowden m.fl.

Handling

Ett gäng ungdomar åker ut i skogen för att campa och dricka öl. På vägen dit kommer de på att de glömt ölen. PANIK! De stannar på bensinstationen Last Chance Gas för att inhandla ny bärs och stöter där på Tucker och Dale för första gången. Första mötet resulterar i att ungdomarna åker därifrån i tron att de precis träffat två psykopatiska "lantisar".
Senare på kvällen när ungdomarna satt upp sina tält bestämmer de sig för att gå och bada, naturligtvis i samma sjö som Tucker och Dale valt för en fisketur. En av tjejerna blir så förskräckt när hon upptäcker männen i ekan att hon faller handlöst i vattnet och tuppar av. Tucker och Dale räddar livet på flickan men vad ungdomarna på strandkanten ser är två psykopater som kidnappar deras vän.
Detta till synes lilla missförståndet växer till oanade höjder och resulterar i ett antal självmord och en otippad kärlekshistoria.

Omdöme

En overklig och ologisk historia berättad på ett väldigt underhållande sätt fylld med pricksäker humor med glimten i ögat. Humorn är det absolut viktigaste byggstenen i denna historia för om den inte hade funkat så hade det med all säkerhet blivit en total katastrof av det hela. Nu fungerade den tack och lov och istället blev det ju riktigt bra. De högsta betygen kan nog inte en sån här film upp och nosa på däremot.

Betyg

7/10

Recension: Léon (1994)

2011-08-04T09:30:00.003+02:00

Regi: Luc Besson

Skådespelare: Jean Reno, Natalie Portman, Gary Oldman m.fl.

Handling

Léon bor i New York och jobbar som torped åt maffiabossen Tony. En dag ringer det på dörren till hans lägenhet. Det är den tolvåriga granntjejen Mathilda. Hela hennes familj har precis blivit utplånad av stans mest korrupta narkotikaspanare och själv har hon lyckats komma undan och vill nu bli insläppt för att slippa bli upptäckt och dödad hon med.
Léon finner sig nu ansvarig för den lilla tjejen och låter henne bo hos honom. Mathilda luskar snabbt ut vad Léon jobbar med och bestämmer sig för att hon vill bli som honom och att han ska träna henne. Hennes mål är att hämnas på narkotikapoliserna som dödade hennes familj, eller främst hennes fyraåriga bror som var den enda i familjen hon stod riktigt nära. Hon tänker ge sig efter dem med eller utan Léons hjälp.

Omdöme

Nu slumpade det sig så att det blev två filmer på raken om torpeder. Där slutar dock likheterna för som jag skrev om The American, att det var det en rätt seg och tråkig historia så är Léon motsatsen. Även om det inte är ett högt tempo genom hela filmen är det hela tiden spännande och intressant. Natalie Portman är fantastisk i sin första långfilmsroll och personkemin mellan henne och Jean Reno är grym. Gary Oldman gör en sjukt otäck bad guy-roll som hamnar i samma fack som Heath Ledger i The Dark Knigth och Rutger Hauer i Blade Runner. Kort sagt är denna film inget mindre än ett mästerverk. Näst intill perfekt.

Betyg

9,5/10

Recension: The American (2010)

2011-08-03T10:43:00.003+02:00

Regi: Anton Corbijn

Skådespelare: George Clooney, Violante Placido, Thekla Reuten m.fl.

Handling

Jack som är torped till yrket befinner sig i Dalarna, Sweden där han blir attackerad av svenskar. För säkerhets skull skjuter han sin flickvän till döds. Han reser sedan söderut via München till Rom och vidare därifrån till en liten italiensk by vid namn Castel del Monte. Där börjar han kalla sig för Edward, blir kär i en tjej som jobbar på bordell och bygger om ett gevär åt en annan tjej. Det dyker även upp en ilsken svensk igen.

Omdöme

Detta är Anton Corbijns andra spelfilm. Hans första var Control som handlar om Joy Division-sångaren Ian Curtis liv. Här kan ni läsa vad jag tyckte om den. Innan dess har han mest sysslat med fotografi och musikvideos.

Åter till The American. Filmen startar bra i ett snötäckt Sverige där vi får se Björn Granath i cirka tre sekunder som Hunter #2. Resten av filmen är en långsam och ganska tråkig berättelse om en torped som vill gå i pension. Det är snyggt och välgjort men tempot i kombination med platta skådespelarinsatser drar ner ordentligt. Absolut inte värdelöst men inte heller speciellt intressant.

Betyg

6/10

Recension: Battle Los Angeles (2011)

2011-07-28T12:36:00.006+02:00

Bloggen är flyttad! Följ denna länk för att komma till recensionen.

Recension: The Illusionist (2010)

2011-07-26T11:59:00.006+02:00

Orginaltitel: L'illusioniste

Regi: Sylvain Chomet

Röster: Jean-Claude Donda, Eilidh Rankin m.fl.

Fun Facts

Filmen bygger på ett manus av Jaques Tati. Huvudkaraktären är helt baserad på Tati själv och heter till och med Tatischeff vilket var Tatis riktiga efternamn. I en scen gör Jaques Tati en cameo då Tatischeff snubblar in på en biograf där Tatis film Mon Oncle visas. Det där blev kanske lite rörigt men, jaja.

Handling

Tatischeff åker till London för att söka jobb som illusionist då hans karriär i Frankrike tagit slut. Det går minst sagt trögt även där så han åker norrut och hamnar på en pub nånstans i Skottland där han äntligen känner sig lite uppskattad. Han stannar där ett tag och blir bland annat vän med en tjej som senare bestämmer sig för att följa med Tatischeff när han reser vidare. De båda hamnar i Edinburgh där Tatischeff återigen får en liten trollerishow på en teater. Inte heller denna gång går det speciellt bra så han tvingas fixa mer eller mindre förnedrande extrajobb för att försörja sig och sin resepartner som dessutom lagt sig till med dyra vanor eftersom hon tror att hennes vän kan trolla fram vad som helst.

Omdöme

En fantastiskt vackert tecknad film av regissören till Les Triplettes de Belleville (Trion från Belleville). Storyn förs fram på ett tydligt sätt trots att dialogen är näst intill obefintlig, som väl för övrigt var vanligt för Tatis filmer om jag inte misstar mig (har bara sett korta utdrag av dem.
Filmens största styrka är som sagt dess utseende. Storyn är också bra och ganska rörande med kanske aningens tunn.

Betyg

7,5/10

Recension: Morning Glory (2010)

2011-07-22T23:17:00.005+02:00

Regi: Roger Michell

Skådespelare: Rachel McAdams, Harrison Ford, Diane Keaton m.fl.

Handling

Becky Fullers högsta önskan är att jobba som producent på en morgonshow i TV. Hon är 28 år och snart redo att ge upp när hon plötsligt får chansen att producera den rikstäckande morgonshowen Daybreak. Showen går ganska dåligt, lönen är usel och motivationen på redaktionen är låg, men Becky är glad åt chansen hon fått och tänker försöka få detta att fungera. En dag får hon reda på att morgonshowen riskerar att läggas ned för att bytas ut mot game shows och såpoperor. Det är nu upp till Becky att få upp tittarsiffrorna rejält för att förhindra detta. Samtidigt som allt detta sker har hon träffat en kille som hon försöker dejta, vilket visar sig kanske vara lite svårt att hinna med i tider som dessa.

Omdöme

Storyn känns ganska enkel och i grunden rätt lik The Devil Wears Prada och flera av skådespelarna gör bara halvbra ifrån sig men det är ändå nåt med filmen som får mig att vilja se klart. Mysig stämning och en del roliga scener, som jag vid några tillfällen skrattade högt åt, gör ändå denna film sevärd. Sen fick jag ju se Jeff Goldblum i en filmroll också för första gången sen jag konfirmerade mig.

Betyg

6,5/10

Recension: Black Swan (2010)

2011-07-18T21:46:00.004+02:00

Bloggen är flyttad! Följ denna länk för att komma till recensionen.

Recension: Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 2 (2011)

2011-07-16T10:20:00.004+02:00

Bloggen är flyttad! Följ denna länk för att komma till recensionen.

Svenskar till Hollywood

2011-07-13T12:08:00.003+02:00

Jag brukar alltid bli lite exhalterad av nån anledning när svenskar slår igenom i Hollywood. Just nu verkar det vara en mindre explosion på gång på den fronten. Jag tänkte försöka sammanfatta detta här och nu för er.

I Ridley Scotts extremt hypade och efterlängtade sci-fi Prometheus (2012) har Noomi Rapace lyckats knipa en roll. Tjejen som även fått en stor roll i kommande Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011). Hennes framgångar beror ju såklart på Millennium-trilogins stora genomslag världen över. På tal om det så är en amerikansk version av denna trilogi i görningen med David Fincher vid rodret. Tack vare att den till stora delar spelas in i Sverige ser vi en hel drös svenska skådespelare i större och mindre roller. Bland annat ser vi Gustaf Hammarsten som tidigare sagt att Hollywood inte är nåt för honom, men när Fincher ringde upp lät det nåt i den här stilen:

- Hallå, det var Gustaf.
- Hi, it's David.
- Who?
- Fincher.
- Oh, hi.
- Hey, loved you in Brüno, man... Errm... Wanna be in my next movie?
- Hmm, don't know. I'm a bit hesitant to that whole Hollywood thing. Don't think I've got the time for all those travels to the States.
- Well, as a matter of fact I'm filming it allmost entirely in Sweden, just for you.
- Wow, that's flattering... Ok, count me in.
- Will do. See ya.
- Ok, bye.

För övrigt ser vi Joel "Snabba Cash" Kinnaman, David "Lasermannen" Dencik och såklart Stellan Skarsgård. Mindre kända svenskar kommer vi även se i mindre roller och som statister.
David Dencik har också en roll i Tomas Alfredsons Hollywood-debut Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011). Joel Kinnaman har en huvudroll i amerikanska kriminalserien The Killing (2011) som är en remake på den danska serien Brottet eller Førbrydelsen som den heter på danska. Han har även en roll i Snabba Cash-regissören Daniel Espinosas Hollywood-debut Safe House (2012).

Några lite äldre Hollywood-debutanter är Mikael Persbrandt i Peter Jacksons The Hobbit del ett och två (2012 & 2013) och Lena Endre i Paul Thomas Andersons nästa film The Master (2013).

Recension: R (2010)

2011-07-11T12:29:00.003+02:00

Svensk titel: R - Slå först, slå hårdast

Regi: Tobias Lindholm & Michael Noer

Skådespelare: Johan Philip Asbæk, Dulfi Al-Jabouri, Roland Møller m.fl.

Handling

Rune har gjort något riktigt dumt. Dumt nog att hamna i fängelse i alla fall. Han upptäcker snart efter ankomsten till sin avdelning att detta inte kommer bli en dans på rosor. Han vågar inget annat än att lyda de andra intagnas minsta vink. Bland annat blir han tvingad att misshandla en person för att själv klara sig helskinnad. Allt förändras dock när Rune och hans vän Rashid från jobbet i fängelsets kök kommer på ett sätt att smuggla varor mellan avdelningarna. Detta underlättar affärerna för de "högst uppsatta" på avdelningen vilket medför respekt och beskydd av dem som underlättar tillvaron markant för Rune. Det gäller dock att man inte tabbar sig för då kan det skita sig totalt.

Omdöme

Stämningen i filmen är rå, hotfull, våldsam och obehaglig. Skådespeleriet är, som vanligt i en dansk film, helt oklanderligt. Det är märkligt för visst har jag sett dansk film som är mindre bra, men skådespeleriet kan man aldrig skylla på, det måste vara nåt de föds med.

Betyg

8/10

Recension: Tron - Legacy (2010)

2011-07-10T10:08:00.003+02:00

Regi: Joseph Kosinski

Skådespelare: Jeff Bridges, Garrett Hedlund, Olivia Wilde m.fl.

Handling

Sams pappa Kevin Flynn är skaparen av världens populäraste arkadspel Tron. Han berättar för Sam om en värld han skapat kallad The Grid och om hur Sam en gång ska få följa med dit. Men plötsligt en dag försvinner Sams pappa spårlöst. Ungefär 20 år senare kommer ett meddelande från hans pappas kontor, från ett nummer som varit urkopplat sedan han försvann. Sam åker dit, trycker på lite knappar och vips så befinner han sig på The Grid. Han upptäcker snart att världen hans pappa skapat nu styrs av den onde Clu och hans far tvingas hålla sig gömd i ödemarkerna utanför. Nu börjar kampen att ta sig och sin far ut därifrån.

Omdöme

Jag hade inga höga förväntningar på denna film men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Underhållande och snyggt med ett riktigt skönt soundtrack av Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter a.k.a. Daft Punk.

Betyg

7/10

Recension: The Fighter (2010)

2011-07-07T10:40:00.004+02:00

Regi: David O. Russel

Skådespelare: Mark Wahlberg, Christian Bale, Amy Adams m.fl.

Fun Facts

En av mina absoluta favoritregissörer Darren Aronofsky var länge tänkt att regissera denna film innan han hoppade av och lämnade över till David O. Russel.

För fotot står Hoyte Van Hoytema som tidigare filmat svenska filmer och tv-serier som Låt den rätte komma in, Flickan och Pistvakt.

Handling

Dicky Eklund var en gång i tiden en ganska lyckad proffsboxare. Han vann en match mot Sugar Ray Leonard på knock out (eller snubblade han bara?), men sen gick det utför när han fick en ny hobby som tog upp alldeles för mycket tid, nämligen crack. Nu är det hans bror Mickys tur att prova på proffslivet som boxare, men med Dicky som mestadels frånvarande tränare och med morsan som manager går det inte riktigt som han önskar. Trots förlusterna får han erbjudande att gå till andra tränare och managers men hans band till familjen är så starka att han har svårt att släppa taget. En ny flickvän kommer in i bilden som sakta men säkert får honom att tänka om.

Omdöme

Med Aronofsky i regissörsstolen hade filmen säkert blivit ännu bättre. Med det menar jag inte att detta var en dålig film, tvärt om så var den var riktigt bra. Wahlberg, Adams och Leo är skitbra, Bale är utomjordiskt bra. Nu ska jag bara se HBO-dokumentären High on Crack Street: Lost Lives in Lowell också, om den riktiga Dicky Eklund.

Betyg

8/10

Recension: Himlen är oskyldigt blå (2010)

2011-07-05T23:58:00.010+02:00

Regi: Hannes Holm

Skådespelare: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman m.fl.

Handling

Martin har precis slutat tvåan på gymnasiet. Hans kompis Mickes föräldrar bjuder med honom till Sandhamn över sommaren. Mickes pappa har till och med fixat ett sommarjobb åt honom. Han vill inget hellre men har lite svårt att lämna sin mor i sticket då hans far är gravt alkoholiserad. Hon lyckas trots allt övertyga honom att åka. Väl i Sandhamn får han klara sig själv med en gång då Micke och hans föräldrar är upptagna med att umgås med folk på annat håll. Han börjar på sommarjobbet som Mickes pappa fixade, som diskplockare på en restaurang. Chefen där är noga med att ingen är bakfull på jobbet och skickar hem folk till Stockholm på löpande band. Efter en midsommarfest som involverade en hel del stulna öl från restaurangen blir även Martin hemskickad. Han hinner dock inte åka hem förrän chefen, som heter Gösta ber honom hjälpa till med några smågrejer. Nu börjar en resa för Martin. En resa fylld med knark och pengar. Och en gnutta kärlek.

Omdöme

Skarsgård, Dalle, Kjellman, Ooms med flera i högform i ett realistiskt framställt 70-tal. Ofta lättsamt men på sina ställen mycket gripande. Hannes Holm har lyckats bättre än vanligt, mycket bättre.

Betyg

8,5/10

Recension: An American Werewolf in London (1981)

2011-07-02T12:40:00.007+02:00

Regi: John Landis

Skådespelare: David Naughton, Jenny Agutter, Griffin Dunne m.fl.

Handling

Två killar är på vandring i norra England. På en bar vid namn "The Slaughtered Lamb" blir de varnade att hålla sig på vägarna och att akta sig för månen. De lyssnar inte på dessa råd och blir därför attackerade av en stor vargliknande sak. En av killarna blir halvt uppäten men den andra, vid namn David Kessler, klarar sig undan med några ordentliga bit- och rivsår. Han vaknar upp några veckor senare på ett sjukhus i London. Plötsligt dyker hans döda vän upp och varnar honom att han kommer förvandlas till en varulv om ett par dagar och därför bör ta sitt eget liv innan han tar andras. Han lyssnar inte heller på dessa råd (fast det skulle nog inte jag heller gjort).

Omdöme

Extremt snygga effekter (för att vara från -81 iaf), riktigt skön humor och härligt opassande musik på ett väldigt passande sätt.

Betyg

8/10

Mammoth (2009)

2009-11-29T13:28:00.003+01:00

Regi: Lukas Moodysson

Skådespelare: Michelle Williams, Gael García Bernal, Marife Necesito m.fl.

Efter de två experimentella filmerna Ett hål i mitt hjärta och Container är Moodysson tillbaka med en lite mer publikvänlig film med en rollista som heter duga.

Handling

Leo (G G Bernal) bor i SoHo tillsammans med sin fru Ellen (M Williams) och sin dotter Jackie. De bor i en typisk New York-lägenhet för överklassen med murade väggar inomhus, en stor takterass med utsikt över Manhattan och en hiss som går rakt in i lägenheten. Leo driver en framgångsrik Internet-community för spelutvecklare och reser mycket i jobbet till olika delar av världen. Ellen är kirurg på ett sjukhus på Manhattan och jobbar i stort sett jämt. Jackie som sällan ser sina föräldrar tas om hand av familjens nanny Gloria. Gloria är i USA för att tjäna pengar åt ett husbygge som pågår hemma i Filippinerna där även hennes två söner väntar på henne.
Leo måste åka iväg på ännu en jobbresa. Denna gång till Thailand för att skriva på ett kontrakt. Förhandlingarna drar ut på tiden så Leo blir borta längre än planerat och då hans enda uppgift är själva påskriften får han fördriva tiden bäst han kan medan förhandlingarna pågår. Hemma i New York jobbar Ellen fortfarande mer än hon kanske egentligen borde och medan Jackie fäster sig mer och mer vid sin nanny Gloria så glider hon sakta från sina föräldrar. Samtidigt i Filippinerna så vill de två pojkarna Salvador och Manuel inget hellre än att få tillbaka sin mor.

Omdöme

Tack vare en smart och intressant story samt fantastiska skådespelarinsatser blir detta en av Moodyssons bästa filmer hittils. Tilläggas bör också att det var genomgående mycket bra musik som passade perfekt till känslan i filmen.

Betyg

9/10

Killinggänget på Dramaten - Drömmen om Herrön (2009)

2009-11-02T23:13:00.006+01:00

Regi: Tomas Alfredson

Skådespelare: Robert Gustafsson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Martin Luuk, Andres Lokko, Reine Brynolfsson, Malin Ek m.fl.

Dramatens stora scen var väl ändå sista platsen man skulle tro sig hitta Killinggänget. Hösten 2009 var det ändå där man fann dem. Pjäsen heter Drömmen om Herrön och är regisserad av Tomas Alfredson, mannen som givit regi åt Killinggänget tidigare i filmer som Torsk på Tallin och Fyra Nyanser av Brunt med flera.

Handling

Pjäsen handlar om ett gäng komiker. Gänget består av fem personer. Henrik, den världsvana, självupptagna, självutnämnda ledaren. Robert, den tramsiga, gruppens clown helt enkelt. Johan, den fysiske. Martin, mannen med de konstiga idéerna. Och sist men inte minst Andres, den mytomspunna mannen som är hjärnan bakom allt som likt en gök i ett gökur ibland kommer utrullande på en stol från sitt skåp och levererar visdomsord för att sedan snabbt försvinna tillbaka in.
Denna grupp får i uppgift av sin chef Lill att utforma ett nöjesfält och det får kosta hur mycket som helst och ta hur lång tid som helst, bara det blir jättebra.
Grabbarna som redan gjort allt i humorväg konstaterar snart att roligt inte är roligt längre, så istället för ett nöjesfält bestämmer man sig för att satsa på ett dödsfält som ska vara så tråkigt som möjligt. Istället för berg och dalbana ska man ha en transportsträcka på 15 meter med begränsad hastighet, istället för Lustiga Huset ska man ha en taxerad fastighet och istället för barnattraktioner ska man ha ersättningsbussar. Som snacks ska man kunna köpa en strut med vadd och så ska det kosta pengar att åka hem. Jo, just det, missa för all del inte åkattraktionen "Schamponera en jämnårig".

Omdöme

Om man inte räknar teaterbesöken i låg- och mellanstadiet så är detta mitt första riktiga teaterbesök och jag tänker därför inte sätta nåt betyg utan bara skriva ett litet omdöme.
Själva upplevelsen att gå på Dramaten var rätt häftig, förutom att vi fick usla platser tio meter över parkettplan till vänster om scenen (sett ur Killinggängets synvinkel) plus att man var tvungen att luta sig fram över räcket för att se, vilket var en intressant upplevelse för brorsan som hade en mild släng av dödsångest av den höga höjden. Med viss mödan uppfattade man i alla fall allt som hände på scenen.
Själva pjäsen var konstig, rolig, allvarlig, tragisk och mycket bra. Alla "Killingar" gör pricksäkra parodier på sig själva, eller kanske snarare den version av sig själva som de tror att allmänheten uppfattar dem som.
På nåt sätt känns det ändå som att detta var ett ganska naturligt nästa steg för Killinggänget. De har gått från ren humor med I Manegen med Glenn Killing och NileCity 105,6, till en liten gnutta tyngre humor i Percy Tårar, till en humor med lite mer allvarsam och tragisk underton i Torsk på Tallin som man drog ett steg längre i Fyra Nyanser av Brunt. Då var kanske steget till Dramatens stora scen inte så stort ändå.

Gomorra (2008)

2009-10-17T12:19:00.004+02:00

Regi: Matteo Garrone

Skådespelare: Toni Servillo, Salvatore Cantalupo, Gigio Morra m.fl.

Detta är filmatiseringen av boken med samma namn, skriven av författaren Roberto Saviano som efter utgivningen av boken lever under konstant dödshot av Camorra, Neapels maffia, som är bokens huvudämne.

Handling

Vi får följa ett antal personer som alla på något sätt har, mer eller mindre, samröre till Camorra. En pengaindrivare åt maffian vill sluta och börja med ett hederligt arbete. En modeexpert går bakom maffians rygg när han tar ett jobb åt en kinesisk textilfabrik. En ung pojke springer småärenden åt småbossar och drömmer om att klättra uppåt i hierarkin. Två killar utför rån på egen hand samt stjäl vapen från maffian och siktar på att en dag vara de mest fruktade maffiabossarna i stan. Samtliga får dock erfara att deras mål är svårare att nå än de hoppats på.

Omdöme

En snyggt berättad historia som berör, med otroligt bra skådespelarinsatser gör denna film till en njutbar upplevelse. Det är otäckt att tänka på att detta verkligen pågår nere i södra Europa.

Betyg

8,5/10

Synecdoche, New York (2008)

2009-07-29T21:10:00.002+02:00

Regi: Charlie Kaufman

Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Samantha Morton m.fl.

Detta är Charlie Kaufmans första film som regissör. Tidigare har Kaufman skrivit manus till Being John Malkovich, Adaptation och Eternal Sunshine of the Spotless Mind så jag förberedde mig på att se en bra men ganska speciell film när jag petade i Synecdoche, New York i dvd-spelaren.

Handling

Caden Cotard bor i Schenectady, New York med sin fru och dotter. Han jobbar med att regissera teaterpjäser medans hans fru målar tavlor i miniatyrformat. Caden är hemligt förälskad i ett flertal damer, bland annat Hazel som jobbar i biljettkassan på Cadens teater. Hazel bor i ett hus som brinner, bokstavligt talat, hela tiden. Detta var en detalj som Hazel upptäckte redan på visningen inför husköpet men ansåg att det bara var en mindre detalj som gick att bortse från. Cadens fru Adele ska åka till Berlin för att göra ett antal konstutställningar, en resa det var tänkt att Caden skulle följa med på. Adele ångrar sig dock kort innan avresan och reser utan honom och tar dottern Olive med sig. Medans Adele är bortrest, vilket visar sig bli mycket längre tid än planerat, får Caden för sig att han är dödssjuk och får lite panik över att han inte åstadkommit så mycket i sitt liv. Passande nog kommer han över en enorm lagerlokal där han påbörjar planeringarna av ett teaterstycke om av sällan skådat slag som ska handla om hans eget liv. Planeringsfasen blir dock, minst sagt, en aning utdragen, mycket på grund av att han bygger upp i stort sett hela staden utanför lagerbyggnaden innanför lagerbyggnaden plus att han bygger ännu en enorm lagerbyggnad innanför den enorma lagerbyggnaden samt bygger ännu en stad inuti den enorma lagerbyggnaden innanför den enorma lagerbyggnaden.

- Invecklat?

- Jovars.

Omdöme

En oerhört udda film med mycket svart humor som jag trots att jag inte helt greppade hela storyn tyckte mycket bra om.

Tänkte jag skulle ge mig på att förklara titeln på filmen som ju heter Synecdoche, New York trots att den utspelar sig i Schenectady, New York. Jag slog därför upp på den mycket tillförlitliga siten Wikipedia vad uttrycket synecdoche betyder och kom fram till att det härstammar från det grekiska ordet synekdoche som ungefär betyder "samtidig förståelse" och skulle kunna användas istället för ordet metafor. Intressant nog så känns "samtidig förståelse" som ett väldigt passande uttryck till denna film. Förhoppningsvis förstår man vad jag menar med det om man ser filmen.

Betyg

8/10

Brüno (2009)

2009-07-22T21:21:00.005+02:00

Regi: Larry Charles

Skådespelare: Sasha Baron Cohen, Gustaf Hammarsten, Harrison Ford m.fl.

"Borat was so 2006" står det på filmafischerna. Det var alltså tre år sedan Cohens andra skapelse Borat hade biopremiär och fyra år innan dess som hans första karaktär Ali G nådde vita duken. Både Borat och Brüno var bara gästkaraktärer i Da Ali G Show men jag vågar nog säga att deras långfilmer blivit mycket mer populära än Ali G Indahouse.

Handling

Brüno är programledare för ett modeprogram som är populärt i alla tysktalande länder förutom just Tyskland. Han åker bland annat runt och rapporterar från olika modeshower. Turen kommer till Milano fashion week där Brüno iklädd kardborredräkt trasslar in sig i en massa kläder back stage och snubblar ut på cat walken varpå han blir utslängd och portad från alla modeshower. På grund av detta blir han även sparkad från sin programledartjänst. Hela Brünos värld rasar samman då hans största mål i livet är att bli megakändis. Han kommer fram till att han måste flytta långt bort för att hans dröm ska gå i uppfyllelse, närmare bestämt till USA. Hans pojkvän, pygmén Diesel, väljer att inte följa med honom, så hans assistent Lutz (spelad av svensken Gustaf Hammarsten) blir hans enda sällskap på resan. Nu börjar jakten på framgång och han försöker med allt från välgörenhetsjobb till att försöka spela in en sexvideo med föredetta presidentkandidaten Ron Paul.

Omdöme

Efter att ha sett det mesta som tidigare gjorts både med Brüno, Borat och Ali G tycker man ju att man borde vara beredd för vad som komma skall. Jag var beredd på att bli chockerad, trodde jag, men fasen vad fel man kan ha. Detta var på sina ställen en av de sjukaste filmer jag sett och på några ställen i filmen är det så pinsamt att man knappt vågar titta.
Jag tyckte alltså att detta var en riktigt dålig film?
Nej, tvärtom, den var helt underbar. Kul också att Gustaf Hammarsten, känd från bland annat Tillsammans hade en så stor och betydelsefull roll.

Betyg

8/10

The Fall (2006)

2009-06-17T22:44:00.003+02:00

Regi: Tarsem Singh

Skådespelare: Catinca Untaru, Justine Waddell, Lee Pace m.fl.

Efter att ha regisserat den mycket snygga men i övrigt rätt mediokra The Cell är nu Tarsem Singh tillbaka med The Fall. Denna gång utan Jennifer Lopez i huvudrollen. Pfiew!!

Handling

Det är tidigt 1900-tal och en amerikansk stuntman har hamnat på sjukhus efter ett stunt som helt enkelt gått åt skogen. Han ligger där till häften förlamad och helt förtvivlad över att han nu aldrig har en chans att få sin drömkvinna.
Stuntmannen, som heter Roy, träffar på en liten femårig tjej, Alexandria, som han börjar berätta en saga för. Sagan handlar om fem hjältar som alla är ute efter den förfärlige Governor Odious. Vi får följa de fem hjältarna genom spännande äventyr i fantastiskt vackra miljöer, men ju fler dagar som går desto mer deprimerad blir stuntmannen där han ligger i sin sjuksäng, vilket påverkar sagan som bara blir mörkare och hemskare.

Omdöme

Bildspråket känns igen en hel del från The Cell fast här är allt mycket snyggare plus att man även fått till en spännande och gripande story. Filmens största styrka är hur man binder ihop saga och verklighet på ett otroligt bra sätt samt personkemin mellan stuntmannen och flickan som är helt perfekt. Jag förväntade mig en snygg och häftig film efter jag sett den coola trailern, men jag fick mycket mer än så.

Betyg

8,5/10

Ice Planet (2001)

2009-05-22T21:19:00.005+02:00

Regi: Winrich Kolbe

Skådespelare: Reiner Schöne, Sab Shimono, James O'Shea m.fl.

Winrich Kolbe har regisserat flertalet avsnitt av en massa olika serier, som till exempel Magnum PI, Knight Rider, Star Trek, Lois and Clark, Millennium, 24 m.m. Filmer däremot har han bara gjort ett fåtal.

Handling

Vi befinner oss på ett rymdskepp. Något stort, mörkt och okänt närmar sig rymdskeppet. En av besättningsmännen häpnas av det okändas storlek och konstaterar att det måste väga minst... (trumvirvel) ...TVÅ TON!!
Det visar sig senare att i det mörka okända gömmer sig ett annat rymdskepp och min uppskattning är att det väger lite mer än två ton.
Efter att ha förlorat hela sin stridsflotta i ett försök att tillintetgöra det fientliga rymdskeppet bestämmer man sig för att fly fältet. Man hamnar nu istället på ett tredje rymdskepp som ser ut som en stor manet. Några koordinater knappas in och maneten förflyttas till en isplanet där man senare möter ett gäng indianer som gillar att åka snowboard. En kille går igenom en isvägg och förvandlas till en blå isgud som skjuter laserstrålar ur fingrarna och framkallar fiskstimm i rymden.

Var fasen kom alla obegripliga filmer från helt plötsligt?

Omdöme

Man märker ganska snart att denna film är gjord på väldigt låg budget. Skådespelarinsatser och specialeffekter hoppar båda mellan ok till usla medan manusdelen håller sig på en konstant låg nivå.
Efter kort tids research kom jag fram till att filmen verkar vara en slags pilot till en tv-serie som kanske eller kanske inte kommer spelas in. För mer info följ denna länk.
Gårdagens visning av Ice Planet var ganska uppskattad, det vill säga om man gillar suckar, hånfulla skratt och total förvirring.

Betyg

3/10

Day Watch (2006)

2009-05-17T19:08:00.002+02:00

Orginaltitel: Dnevnoy Dozor

Regi: Timur Bekmambetov

Skådespelare: Konstantin Khabenskiy, Mariya Poroshina, Vladimir Menshov m.fl.

Detta är alltså uppföljaren till Night Watch eller Nochnoy Dozor som den heter på ryska. Båda handlar om ryska vampyrer och båda är regisserade av Timur Bekmambetov som senast var aktuell med den något överdrivna serietidningsfilmen Wanted. Han jobbar för närvarande på den tredje filmen i trilogin om de ryska vampyrerna. Den ska tydligen heta Twilight Watch.

Handling

Anton åker runt i en gul skolbuss och jagar vampyrer, tror jag. Hans son är också vampyr, tror jag, fast han har spegelbild, vilket hans frisör inte har som också är vampyr. Långt bakåt i tiden utspelades ett krig om en krita. Skriver man sin högsta önskan med kritan får man sin önskan uppfylld. Tyvärr kan man bara skriva på en speciell vägg, en vägg i ett hus som har rasat, men som tur är står väggen kvar. Det går däremot bra att skriva i stort sett var som helst, det funkar ändå. Flygande studsbollar raserar hela Moskva och en docka med spindelkropp visar vägen.
Verkar detta krångligt och invecklat? Då har min poäng gått fram.

Omdöme

En sjukt overklig, sjukt ologisk, sjukt krånglig film med snabba klipp, någorlunda bra effekter och hårdrocksmusik. Jag skulle kunna skriva att man måste se första filmen för att förstå handlingen i denna film, men... jag har sett första filmen och fattar ändå i stort sett ingenting av handlingen. Kanske får man all förklaring man behöver i nästa film som har premiär i år men då måste man ju orka se skiten också.

Betyg

3/10

Dreamgirls (2006)

2009-05-04T11:52:00.005+02:00

Regi: Bill Condon

Skådespelare: Jennifer Hudson, Beyoncé Knowles, Eddie Murphy m.fl.

Filmen har belönats med massvis av priser. Däribland vann den två av åtta Oscarsnomineringar, nämligen bästa ljudmixning och bästa kvinnliga biroll. Den kvinnliga birollen spelades av Jennifer Hudson. Tjejen som 2004 kom sjua i American Idol fick alltså jobbet som Effie White i filmen Dreamgirls som är baserad på Broadway-musikalen med samma namn. Bara ett par år senare, hösten 2008, slogs hela Jennifers liv i spillror när hennes mor, bror och brorson mördades. Som ett ljus i tunneln så verkar det nu som att Jennifer väntar barn ihop med sin pojkvän.

Handling

The Dreamettes bestående av Effie White, Deena Jones och Lorrell Robinson befinner sig på en talangtävling. De gör ett bejublat framträdande men det räcker tyvärr inte till en vinst. Efter tävlingen står de back stage och är allmänt dystra när en man vid namn Curtis Taylor Jr, delvis manager och delvis bilförsäljare, kommer fram och erbjuder flickorna jobb som bakgrundssångare åt den fenomenale James "Thunder" Early. Effie sätter sig till en början på tvären men efter lite övertalning går de alla med på erbjudandet.
Efter en tids turnéande ihop går "Thunder" och flickorna skilda vägar, det vill säga att flickorna får möjlighet att stiga fram längst fram på scenen och själva vara huvudnumret, nu under namnet The Dreamgirls. Ju mer framgång tjejerna skördar desto mer affärsinriktad blir Curtis Taylor Jr som gör valet att byta frontfigur i tjejtrion. Trots att Effie har bästa rösten så anser Curtis att Deena, den smala och vackra i trion, bör stå längst fram och Effie ser sig återigen övertalad till något hon egentligen inte vill. Detta resulterar ju såklart i sämre stämning tjejerna emellan samt att Effie engagerar sig mindre och mindre i framträdandena. En dag rinner bägaren över och Effie lämnar scenen mitt under en tv-inspelning. Hon ångrar dock sitt utspel och återvänder till The Dreamgirls till nästa framträdande men blir då chockad av att se sin plats fylld av en ny tjej. Banden till Effie klipps i stort sett av helt och medans framgångssagan fortsätter för Deena, Lorrell och den nya tjejen får Effie kämpa sig genom vardagen som ensamstående arbetslös mor.

Omdöme

En rolig, sorlig och gripande film med jättebra musik och grymt skådespeleri. De som står ut i filmen enligt mig är Jennifer Hudson som är fantastisk och väl värd sin Oscar. Den andra är faktiskt Eddie Murphy som ju faktiskt egentligen inte gjort nåt bra sedan Beverly Hills Cop, del ett alltså, om man bortser från en bra röstinsats i Shrek. I Dreamgirls är han i alla fall helt grym, både när det gäller skådespeleriet och sången. Man tycker ju att han efter denna upprättelse kunde fortsätta på den banan, men han fortsätter ju ändå med skitfilmer där han spelar alla roller själv. Nu har jag visseligen inte sett Norbit och Meet Dave som väl är hans senaste men jag spydde nästan när jag såg trailern för dem.
Nåväl, det där var en liten avstickare som jag inte kunde undvika, nu tillbaka till Dreamgirls. Det sjungs en del även mellan musikframträdandena vilket kanske skulle kunna kännas onaturligt för de som har svårt för musikalfilmer, men i den här filmen framförs dessa partier med sån inlevelse från alla parter att jag har svårt att se att nån skulle ha något emot dem.

Betyg

8/10

Samrecension av Arn (2007-2008)

2009-05-03T14:37:00.005+02:00

Regi: Peter Flinth

Skådespelare: Joakim Nätterqvist, Sofia Helin, Gustaf Skarsgård m.fl.

Nu har jag äntligen, efter alla andra, sett båda Arn-filmerna. De är regisserade av den danske regissören Peter Flinth som tidigare bland annat gjort den danska motsvarigheten till Lilla Jönssonligan.

Innan ni läser vidare ska ni få en liten "tittarfråga" att grubbla över och svaret får ni lite längre ner. Frågan lyder: Vad heter Arn Magnussons och Cecilia Algotsdotters son?

Handling

Arn Magnusson, Arn de Gothia eller Arn Al Ghouti är uppvuxen på Arnäs i Skaraborg, Västra Götaland. Vid ung ålder faller Arn olyckligt och svävar en tid mellan liv och död. Hans föräldrar lovar Gud gottgörelse om han skonar Arn. När Arn vaknar till liv och blir helt återställd ser hans föräldrar att det är deras plikt mot Gud att skicka pojken att skolas i Varnhems kloster. Arn spenderar resten av sin ungdomstid i klostret där han blir tränad i språkkunskaper, hästridning och svärdfäktning. Tiden kommer då Arn kan återvända till sitt hem och det dröjer inte länge innan han blir kär i en tös vid namn Cecilia Algotsdotter. Dessa två idkar utomäktenskaplig älskog vilket i samband med ett falskt rykte om att Arn även varit på Cecilias syster resulterar i att både Cecilia och Arn döms att spendera 20 år vardera i kloster. Arn blir alltså återigen skickad till Varnhem, men istället för att tjäna sin tid där blir han skickad som tempelriddare till Jerusalem där han ska avtjäna hela strafftiden. Ett antal månader efter Arns avfärd föder Cecilia utan Arns vetskap deras barn, en son som tas ifrån henne. Nu börjar en lång väntan för både Arn och Cecilia att återigen få falla i varandras armar.

Omdöme

Två välproducerade filmer som visar upp en stor del av Sveriges skådiselit, bland annat fyra grabbar i familjen Skarsgård. På filmernas minussidor hamnar delvis onaturlig dialog och att vissa skådisar är svåra att ta på allvar, som till exempel Morgan Alling och Göran Ragnerstam. Fast det beror kanske snarare på vad man förknippar dem med än att deras skådespelarinsatser brister.
Jag hade nog ganska låga förväntningar på dessa två filmer. Förväntingar som överträffades, åtminstone lite. Jag skymtade även två lokala ansikten, däribland "Långe-Per" på jobbet som fick hela 1,5 sekunders screen time i första filmen och uppemot 10 sekunder i andra.

Slutligen ska ni få svaret på "tittarfrågan". Svaret är: Barn Magnusson.

Gemensamt betyg

7/10

Step Brothers (2008)

2009-04-30T23:08:00.006+02:00

Regi: Adam McKay

Skådespelare: Will Ferrell, John C Reilly, Mary Steenburgen m.fl.

Efter succén Talladega Nights - The Ballad of Ricky Bobby spelar Will Ferrell och John C Reilly återigen mot varandra i ännu en larvigt rolig komedi. Vad är resultatet? Jo, serru, det har jag tagit reda på.

Handling

Brennan Huff (Ferrell) är runt 40 år gammal, arbetslös och bor fortarande hemma hos sin mor. Dale Doback (C Reilly) är runt 40 år gammal, arbetslös och bor fortfarande hemma hos sin far. Nu faller det sig som så att Brennans mor och Dales far blir störtkära och bestämmer sig för att gifta sig vilket ju leder till att Brennan och Dale blir styvbröder. Ingen av dem är till en början speciellt förtjusta över de två familjernas sammanslagning och beter sig minst sagt barnsligt mot varandra. Man utövar både psykisk och fysisk misshandel sinsemellan och verkar aldrig kunna komma överens, tills en dag då Dale ger Brennans jobbiga bror Derek på nöten. Plötsligt är de nyblivna styvbröderna bästa vänner och uppför sig framöver som sådana, som sexåriga sådana bör kanske tilläggas.
När mamma och pappa vill sälja huset för att ha råd med en världsomsegling ställs styvbröderna inför ett ultimatum. Inom en månad ska de ha skaffat jobb och lägenhet annars åker de ut på gatan. Nu gäller det för Brennan och Dale att ta sig i kragen och försöka växa upp.

Omdöme

En överdriven, löjlig och helt sjuk film med en verklighetsanknytning som är i stort sett obefintlig. Så skulle man kunna beskriva denna film, men vad hade jag väntat mig när Adam McKay och Will Ferrell stått vid spakarna. Stilen på filmen påminner ganska mycket om deras tidigare filmer, det vill säga Anchorman - The Legend of Ron Burgundy och Talladega Nights - The Ballad of Ricky Bobby. Själv tycker jag denna sorts humor är rätt kul och Step Brothers är full av den, fast jag skrattar sällan högt och vissa grejer är mest konstiga. Men Will Ferrell och John C Reilly är ju i alla fall underbara ihop och filmen är helt klart sevärd.

Betyg

7/10

H:r Landshövding (2008)

2009-04-23T09:55:00.003+02:00

Regi: Måns Månsson

Medverkande: Anders Björck, Kung Carl XVI Gustaf m.fl.

H:r Landshövding är Måns Månssons första film och han fick genast en Guldbaggenominering för bästa dokumentärfilm. Baggen gick dock till filmen Maggie vaknar på balkongen.

Handling

Vi får följa före detta politikern och numera landshövdingen av Uppsala, Anders Björks vardag. En vardag som till stor del består av invigningar, bandklippningar, avtäckningar med mera. Schemat är fullbokat och humöret är på topp. Sista meningen där var mest utfyllnad för nåt mer finns egentligen inte att säga om handlingen.

Omdöme

Jag förstår om man tycker att denna film verkar oerhört tråkig. Faktum är att det inte händer speciellt mycket och Anders Björck är filmens enda röda tråd. Men på något konstigt sätt så hålls mitt intresse ändå uppe under hela filmen. Vardagskomik och dråpligheter tillsammans med det snygga fotot gör denna film helt klart sevärd.

Betyg

7,5/10

Gran Torino (2008)

2009-04-18T10:21:00.005+02:00

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Clint Eastwood, Christopher Carley, Bee Vang m.fl.

Hur orkar han, gubben? Det känns ju till och med som att han dragit upp tempot de senaste åren. Nu har han visserligen sagt att Gran Torino är hans sista film som skådespelare, men det har han tydligen sagt förr. Jag pratar naturligtvis om regissören, skådespelaren, kompositören och trebarnsfadern Clint Eastwood.

Handling

Walt Kowalski (C Eastwood) är en ganska grinig gammal gubbe. Hans fru har precis dött och livet är allmänt piss. Han är sprängfylld av fördomar och spenderar stor tid med att sitta på verandan och morra åt sina nyinflyttade grannar från alla möjliga delar av världen. Hans närmaste grannar är asiater, ett folkslag som står extra lågt i kurs hos Walt som är gammal krigsveteran från Korea-kriget.
En dag kommer ett gäng som ger sig på grannarnas yngste son Thao. Tumult uppstår och när de snubblar in på Walts sida av gräsmattan är måttet rågat. Han kommer ut med geväret höjt och motar bort bråkstakarna. Innan de åker iväg i sin fult stylade Honda lovar de att hämnas på gamligen Walt.
Nästa dag när Walt vaknar och går ut på verandan möts han av en hel hög blombuketter, mat och bugande människor. Han har blivit kvarerets hjälte, vilket han inte alls är speciellt nöjd med.
Bråkstakarna i den fula Hondan har tidigare tvingat Thao att försöka sno Walts välskötta Gran Torino -72 men blir påkommen. Thaos mamma övertalar Walt att Thao ska göra bot för sina gärningar genom att ta hand om Walts hushållssysslor i några veckor. Detta går Walt till slut, men mycket motvilligt, med på.
Samtidigt som Walt blir mer och mer fäst vid Thao och hans familj så ökar spänningarna mellan dem och bråkstakarna i den fula Hondan.

Omdöme

En spännande och gripande film med en handling som både upprör och värmer. Clint passar perfekt som den griniga gubben som sakta mjukas upp under filmens gång. Kanske lite överspelande några gånger dock. Jag tror till exempel att han man hade förstått att Walt var sur även utan allt morrande men samtidigt ger det en liten lättsam touch på filmen som bitvis är ganska tung.

Betyg

8,5/10

Tidsresan - Del 4

2009-04-07T00:12:00.004+02:00

Jag fick mig en känga på polaren Davids blogg där han påpekade att min aktivitet på min blogg avtagit en del på sistone. Jag kan väl inte mer än hålla med och försöka lova att bättra mig. Det är ju faktiskt kul att det finns nån där ute som längtar efter nya inlägg här så, som sagt, jag ska försöka bättra mig. Här kommer därför nästa del i min resa genom över hundra år av film. Vi har nått del 4 som kommer att handla om åren 1920-1929.

Förra delen handlade nästan uteslutande om komikerna Chaplin och Keaton och detta berodde ju på att Chaplin var extremt produktiv under det årtiondet och att Keaton var det nya stjärnskottet. Nu när vi kommer in på 20-talet ser vi ett litet skifte i produktiviteten. Keatons karriär tar verkligen fart och det blir till slut hela 35 filmer under 20-talet för honom. Chaplin däremot näst intill tvärnitar och börjar istället fokusera på filmer av det lite längre formatet, så istället för att göra 800 kortfilmer om året (mild överdrift) nöjer han sig med tio på hela 20-talet. I slutet av samma årtionde får de konkurrens av fyra bröder med efternamn Marx som gör succé på vita duken, men de kan jag fördjupa mig i lite mer i nästa del.

En av de viktigaste filmhändelserna detta årtionde är väl kanske ändå The Jazz Singer från 1927. Kanske inte för att det är en fantastiskt bra film, vilket jag inte kan uttala mig om då jag inte sett den, men för att den brukar räknas som den första ljudfilmen. Jag tar mig en titt på lite bilder från filmen och konstaterar att den nästan ser lite smått rasistisk ut, eller vad tycker ni?

Bästa Film

Dags då att utnämna bästa film mellan åren 1920-1929. Även fast jag inte sett så många filmer från 20-talet så är det ändå mer än från de tidigare årtiondena så jag har i alla fall några att välja bland. Valet står mellan bland annat två tyska skräckfilmer och några av Chaplin.
Och... efter noga övervägande kommer juryn (jag) fram till att bästa film blir The Kid från 1921 av och med Charles Chaplin. Har ni vid detta laget tröttnat på denne man kan jag tyvärr meddela att han med största sannolikhet kommer nämnas fler gånger under resans gång.

Som avslutning får ni en bonusbild från vinnande filmen.

Watchmen (2009)

2009-03-23T11:30:00.008+01:00

Regi: Zack Snyder

Skådespelare: Malin Åkerman, Billy Crudup, Patrick Wilson m.fl.

Jaha, då var det alltså äntligen dags att få se filmen. Det har jag sett fram emot ett tag då hypen kring filmen varit stor plus att jag tog mig tid att läsa serien vilket såklart ökade mitt intresse.

Handling

Då filmen är mycket trogen serien så kan ni lika gärna läsa om handlingen i min recension av just serien. Länk dit.

Omdöme

Kort innan jag såg filmen läste jag en recension där några mycket specifika punkter fick hård kritik. Dessa var bland annat musikvalet, en blå snopp, en ful Nixon överexponering av "slo-mo" med mera. Självklart så låg ju mitt fokus lite extra på dessa punkter när jag sen skulle till och se den. Faktum är dock att jag inte störde mig så mycket på nån av dem. Musiken hade jag nog knappt tänkt på om jag inte läst om den, faktum är jag tyckte den var riktigt bra. Den blåa snoppen och den fula Nixon kan man kanske inte riktigt undgå att lägga märke till men snoppen får lika mycket exponering i serien och Nixon är väl tänkt att se ut lite som en karikatyr av sig själv. När det kommer till slow-motion så tycker jag att det bara är nåt enstaka ställe där det känns lite onödigt.
En stor sak som man däremot skulle kunna störa sig på ordentligt om man är ett riktigt fan av serien är att de ändrat en ganska stor detalj i slutet, men jag tycker det nya slutet passar bättre på vita duken än det gamla hade gjort så filmen klarar sig bra på den punkten också.
Om jag ska klanka ner på nåt så är det en kärleksscen som var lite väl utdragen och mer grafisk än i serien där den knappt fyller upp en hel sida.

Sammanfattningsvis är detta alltså en extremt snygg film med coola karaktärer som man får bra bakgrundsfakta på. Rorschach är precis som man föreställt sig från serien och scenerna där Dr Manhattan lägger fram sina visdomsord är nästan hypnotiska och då inte bara tack vare den "blå pendeln".

Betyg

8,5/10

21 (2008)

2009-03-20T18:44:00.003+01:00

Tema: mellanstadiet

Kommer ni ihåg hur man blev tvingad att skriva bok/filmrecensioner i mellan/högstadiet? Det gör jag och resultatet blev väl inte alltid så bra. Det kan kanske sett ut nånting i den här stilen.

Resigör: Robert Luketic

Skådisar: Han från Superman Returns och hon från Superman Returns och han från The Matrix med mera.

Handling

Filmen handlar om ett kortspel som heter Jack Black tror jag dom spelar det i filmen. Det finns en kille som heter Ben som går i skolan i USA fast han har lite pengar fast han jobbar också i en klädaffär. Det finns en grupp i skolan som spelar Jack Black som heter 21 på svenska. Dom frågar Ben om Ben vill spela 21 med dom i Las Vegas på helgerna och han kan bli rik säger dom. Ben vill inte först men sen vill han för han behöver pengar för skolan kostar mycket pengar. Hans kompisar blir arga för han vill inte bygga en robot med dom.

Tycker

Jag tycker filmen var spännande ibland och inte lika spännande ibland. Det var bra skådisar fast några skådisar var ganska bra. Jag tyckte det var roligt när dom var i Las Vegas jag vill åka till Las Vegas det tycker jag verkar roligt.

Betyg

6,5/10

The Wrestler (2008)

2009-03-17T21:21:00.002+01:00

Regi: Darren Aronofsky

Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood m.fl.

The Wrestler var nominerad i två kategorier på årets Oscarsgala. Marisa Tomei för bästa kvinnliga biroll och Mickey Rourke för bästa manliga huvudroll. Båda blev lottlösa denna gång, men Rourke kammade istället hem en massa andra priser som till exempel en Golden Globe.

Handling

Randy "The Ram" Robinson var på 80-talet en stor stjärna på den proffesionella wrestling-himlen. 20 år har gått sedan karriärens höjdpunkt och hans stjärna lyser inte längre lika klart. Han åker runt och deltar i mindre tävlingar och pengarna han tjänar räcker inte ens till hyran vilket leder till att han får spendera många nätter i bilen. Det är inte mycket som verkar gå Randys väg. Han har en dotter som inte vill veta av honom, han är olyckligt kär i strippan Cassidy samtidigt som hans hjärta börjar svika honom vilket riskerar att sätta stopp för den lilla karriär han har kvar. Ett erbjudande dyker upp om att gå en returmatch mot The Ayatollah på 20-årsdagen av deras största match. Läkarna råder honom dock att lägga brottartightsen på hyllan vilket ställer Randy inför ett svårt dilemma.

Omdöme

Jag stämmer in i hyllningskören, Rourke är fantastisk i sin rolltolkning av den avdankade brottaren Randy "The Ram" Robinson. Visst skulle han väl ändå haft en guldfärgad staty vid namn Oscar. Nu har jag visserligen inte sett Oscarsbelönade Sean Penns prestation i Milk men har svårt att tro att han skulle slå Rourke på fingrarna där. Jag vill poängtera att det inte bara är Rourke som gör en bra insats i filmen. Alla skådespelare, inklusive statister är mycket bra plus att filmen som helhet är snyggt filmad och väl genomförd på alla sätt.

Betyg

9,5/10

Utvandrarna (1971)

2009-02-25T23:57:00.004+01:00

Följ denna länk för att komma till recensionen.

Watchmen - Tales of the Black Freighter

2009-02-22T11:28:00.003+01:00

The comic book within the Watchmen comic book called The Tales of the Black Freighter is going to be released as an animated feature on Blu-ray and DVD. The film is directed by Mike Smith who also was the director of the main title sequence to Futurama.

Here's some trailers:

Quicktime HD 720p

YouTube

Alien Apocalypse (2005)

2009-02-15T11:33:00.007+01:00

Regi: Josh Becker

Skådespelare: Bruce Campbell, Renée O'Connor, Remington Franklin m.fl.

En "Sci-fi Channel original pruduction" med b-skådiskungen Bruce Campbell i huvudrollen, regisserad av Josh Becker som tidigare bland annat regisserat nio Xena- Warrior Princess-avsnitt.

Handling

Fyra astronauter bestående av bland andra Dr Ivan Hood och Kelly har varit ute i rymden i 40 år där de största delen av tiden legat nerfrusna i "Cryo-sömn". När de kommer tillbaka till jorden får de reda på att jorden invaderades av utomjordingar för 20 år sedan. Utomjordingar har upprättat en massa sågverk över hela USA för de vill nämligen åt jordens träd. De människor som finns kvar arbetar antingen som slavar på sågverken eller som prisjägare åt utomjordingarna.

Omdöme

F-skådisar i fruktansvärt fula peruker och skrattretande lösskägg (se bilden). Specialeffekter tillverkade i MS Paint samt i en slöjdsal av ett gäng femteklassare. Känslan av ett "Xena-avsnitt" gör sig hela tiden smärtsamt påmind. Den enda i filmen som är någorlunda är ju Bruce Campbell, men det hjälper föga.

Betyg

2/10

Trailer - Inglorious Basterds

2009-02-12T11:25:00.004+01:00

Okej, nu har den äntligen kommit, teaser-trailern för Quentin Tarantinos nya WWII-film Inglorious Basterds (ja, den stavas faktiskt så).

Länkar:

Youtube

HD 720p

Det verkar bli ännu en stark rollprestation av Mr Pitt.

Varsågoda!

The Fly (1986)

2009-02-11T12:04:00.003+01:00

Svensk titel: Flugan

Regi: David Cronenberg

Skådespelare: Jeff Goldblum, Geena Davis, John Getz m.fl.

The Fly som är baserad på en novell av George Langelaan belönades med en Oscar för bästa makeup. Novellen har filmatiserats en gång tidigare, nämligen 1958, då med Vincent Price i huvudrollen.
På senare tid har Cronenberg gjort succéer som A History of Violence och Eastern Promises.

Handling

Seth Brundle har uppfunnit en maskin som kan flytta objekt från en "telefonkiosk" till en annan. Den kan även vränga babianer ut och in, men det ses snarare som ett problem som behöver fixas till. Seths mål är nämligen att kunna teleportera sig själv så han behöver alltså förklara för datorn hur man på rätt sätt flyttar en levande organism. Efter en lyckad teleportering av en ny babian (dessa djur är mycket lätta att få tag i... tydligen) bestämmer han sig för att göra ett försök på sig själv. Han kryper in i en av "telefonkioskerna" och gör sig redo, men han märker inte att han fått sällskap av en liten kompis, en fluga. Datorn blir förvirrad då den inte är van vid att två objekt teleporteras samtidigt så den blandar ihop de båda, bokstavligt talat. Detta medför minst sagt vissa komplikationer lite längre fram.

Omdöme

Det första ordet som dyker upp när jag tänker på hur jag ska förklara den här filmen är "äcklig". Effekterna är väldigt snygga, speciellt för att vara 80-tal men, som sagt, äckliga. Jag satt och rös flera gånger och fick nästan titta bort ibland, som när han rycker av sig naglarna och sprutar var på spegeln, yikes. Detta betyder ju såklart inte att det är en dålig film, riktigt bra faktiskt, men är man känslig ska man kanske ändå skippa den.

Betyg

7,5/10

Porco Rosso (1992)

2009-02-08T22:02:00.005+01:00

Orginaltitel: Kurenai no buta

Regi: Hayao Miyazaki

Röster: Shûichirô Moriyama, Tokiko Kato m.fl.

Hayao Miyazaki och Studio Ghibli ligger bakom tecknade succéer som Spirited Away, My Neighbor Totoro, Howl's Moving Castle med flera. Miyazaki brukar kallas Japans Walt Disney, vilket han tydligen hatar. Han har mottagit många priser världen över, bland annat en Oscar för Spirited Away 2003 som bästa tecknade långfilm.

Handling

Porco Rosso är inte bara en japansktalande gris i Italien, han är pilot också. Han är prisjägare och livnär sig på att jaga luftpirater som härjar i Adriatiska havet. Det är regeringsskifte i Italien och den nya regeringen vill stoppa prisjägare som Porco Rosso. Men han vill inte låta sig stoppas så nu får han kämpa mot både pirater och svartklädda faschist-agenter.

Omdöme

Om Spirited Away är den konstigaste och mest fantasifulla Miyazaki-filmen jag sett så är väl Porco Rosso den minst konstiga, det enda konstiga är egentligen att huvudpersonen är en flygplansflygande gris. För övrigt är filmen snyggt tecknad, som alla Miyazakis filmer, med en både rolig och lite rörande story. Rekomenderas.

Betyg

8/10

Kung Fu Panda (2008)

2009-01-31T22:13:00.003+01:00

Regi: Mark Osborne och John Stevenson

Röster: Jack Black, Jackie Chan, Dustin Hoffman m.fl.

Nominerad till Oscar för 2008 års bästa animerade långfilm. Mark, den ene regissören har tidigare bland annat regisserat två avsnitt av SpongeBob SquarePants.

Handling

Den lilla byn i Fridens Dal bebos av grisar, kaniner och gäss. En av gässen driver en nudelrestaurang och har en son som gissningsvis är adopterad då han är en panda. Pandan heter Po och är ett stort fan av The Furios Five, det vill säga en apa, en orm, en trana, en bönsyrsa och en tiger, som är de bästa kung-fu-krigarna i landet. Deras tillhåll är ett tempel som ligger på ett berg ovanför Fridens Dal. En dag förutser en gammal sköldpadda att den förskräcklige Tai Lung kommer bryta sig ur fängelset där han suttit i de senaste 20 åren. Detta betyder att en "Dragon Warrior" måste utses för att stoppa Tai Lungs framfart. Alla är helt säkra på att någon av The Furious Five kommer bli utvald att bli Dragon Warrior, ända tills pandan Po kraschar med sin raketstol mitt under ceremonin. Sköldpaddan pekar till allas förvåning ut Po som den utvalde och det är mästare Shifus uppgift att träna honom till fulländning (heter det så?).

Omdöme

En oerhört snygg och underhållande film fylld av humor och action. Ja, vad mer behöver sägas? Jo, det ska jag tala om för er. Inget.

Betyg

8/10

There´s no fighting in the War Room!

2009-01-31T12:31:00.002+01:00

- Att dina soldater är starkare än mina rör mig inte i ryg...

De två generalerna stod pannben mot pannben och vrålade fram samma mening i munnen på varandra. När bokstaven "Y" nåddes möttes deras läppar som i en oundviklig kyss och en öronbedövande tystnad sänkte sig över dem. De tog ett steg tillbaka och deras ansikten rosades. Sju evighetslånga sekunder kröp fram innan en av generalernas spruckna stämma bröt tystnaden.

- Du får Polen om du inte nämner det här för någon.

Bokrecension - Watchmen

2009-01-29T22:51:00.006+01:00

Författare: Alan Moore

Illustratör: Dave Gibbons

Färgläggare: John Higgins

Watchmen gavs ursprungligen ut i 12 nummer åren 1986 och -87 och har senare givits ut i ett samlat album i 12 kapitel. Detta album räknas nu av Time Magazine som en av de 100 bästa romanerna någonsin. En av huvudanledningarna till att jag inhandlade denna "grafiska roman" är att den snart går upp på biograferna, fast som film då... kanske ni förstod. Att jag som liten läste mycket serietidningar var säkert också en bidragande orsak.
Alan Moore ligger även bakom andra filmatiserade seriealbum som V for Vendetta, From Hell och The League of Extraordinary Gentlemen.

Handling

I oktober 1985 mördas Edward Morgan Blake a.k.a. The Comedian. Han ingick i en grupp bestående av maskerade brottsbeskämpare som av allmänheten mest var kända under namnet The Watchmen. Han var även medlem i en tidigare brottsbekämpargrupp vid namn The Minutemen, men jag går nog inte in så mycket djupare i dem.
The Watchmen bestod av The Comedian, Rorschach, Ozymandias, Silk Spectre och Dr Manhattan. Gruppen löstes upp i mitten av sjuttiotalet och 1977 stoppades deras verksamhet helt av ett lagförslag som förbjöd privat brottsbekämpning. Två av medlemmarna kunde dock fortsätta vara verksamma då de blev anställda av staten. Dessa två var The Comedian och Dr Manhattan. Den sistnämde är världens första och enda riktiga superhjälte. Han "blev till" på en forskningsstation där han av misstag hamnade i en partikelseparerande maskin av något slag. Dr Manhattans krafter verkade inte ha några gränser och han var bland annat den största anledningen till att USA vann Vietnamkriget.

Rorschach och några av de andra forna medlemmarna i The Watchmen börjar på egen hand utreda mordet på The Comedian samt ett flertal liknande händelser som senare utspelar sig och utan att avslöja för mycket så leder det dem mot något de aldrig kunnat föreställa sig.

Omdöme

Handlingen i denna graphic novel, grafiska roman, detta seriealbum eller vad man vill kalla det är mycket bred och detaljerad för att inte tala om spännande. Karaktärerna är också mycket detaljerat beskrivna och man lär känna alla huvudkaraktärer och deras bakgrund väl.
Jag kommer inte förstöra slutet för er utan bara gå igenom mina känslor när jag läste tolfte och sista kapitlet. För att uttrycka mig som en aknedrabbad pojke i övre tonåren från exempelvis Boise, Idaho:

"I was like, WTF?".

Jag var minst sagt kluven när jag för sista gången slog ihop pärmarna och var tvungen att samla mina tankar ett tag innan jag kunde bästämma mig om det var ett bra slut. Det var ju utan tvekan ett oväntat och allt annat än förutsägbart slut och går inte riktigt i samma ton som resten av serien, men efter lite debatterande med mig själv har jag (nog) kommit fram till att det ändå var rätt bra.

Betyg

9/10

Tidsresan - Del 3

2009-01-14T22:54:00.002+01:00

Det tog ett bra tag innan jag orkade sätta mig ner för att skriva del tre i denna resa. En av de största anledningarna var att jag inte kan så mycket om just detta årtionde, det vill säga 1910-1919. I de två tidigare delarna hade jag åtminstone nånting att gå efter, nåt att plocka fram där inne i njuren, nåt att bygga på. Det enda jag kunde komma på om 1910-1919 var nåt om en censurlag som trädde i kraft 1911, men hur kul är det att spinna vidare på?

Jag grävde i alla fall lite till och två namn dök upp i skallen. Namnen var Charles Chaplin och Buster Keaton, komikerna, och jag tänkte att de måste väl ha dragit igång sina karriärer nån gång vid den här tiden. Jag beslöt mig för att kolla upp hur det låg till med den saken och kom fram till följande:

Det visade sig att Chaplin var mycket mer produktiv än Keaton under detta årtionde. Jag skulle nästan våga säga att han måste varit en av de mest aktiva över huvud taget. Chaplin medverkade nämligen i inte mindre än 70 filmer mellan åren 1914 och 1919. Filmernas längd varierade mellan ungefär 15-30 minuter och 56 av dem var även regisserade av honom själv. Buster, som jag innan jag kollat upp fakta trodde var ungefär lika stor som Chaplin, medverkade bara i 14 filmer under samma period.

Jaha, så mycket roligare än såhär blir det nog inte den här gången. Jag kan inte utnämna någon årtiondets bästa film då jag inte sett någon från denna period. Om någon inte vet och är nyfiken på hur de ovan nämnda herrarna ser ut så slänger jag in två bilder här nedan.

Från vänster: Charles Ingvar Chaplin, Buster "Bullen" Keaton

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

2009-01-05T12:31:00.002+01:00

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: Harrison Ford, Cate Blanchett, Shia LeBeouf m.fl.

19 år efter ...the Last Crusade gick upp på biograferna var det alltså dags för nästa del i Indiana Jones-serien. Efter att ha refuserat ett manus av Frank Darabont som tidigare skrivit manus till bland annat The Green Mile och The Shawshank Redemption så bestämde man sig för att gå efter ett annat. Storyn skrevs alltså istället av George Lucas som tog hjälp av Jeff Nathanson som skrivit manus till Speed 2 - Cruise Control, med mera.

Här brukar jag skriva "Handling" men tänkte idag istället ta upp några viktiga saker jag lärt mig av denna film

Jag lärde mig så mycket av denna film, men vi nöjer oss med de fem viktigaste och vi går i kronologisk ordning där nummer 1 är viktigast.

5. Om man på 50-talet slog en kille på käften i en bar så började automatiskt alla i hela baren att slåss.

4. Om du befinner dig vid en stor orkan bestående av stenblock i upp till en fotbollsplans storlek så är rekommenderat säkerhetsavstånd 1,5 meter.

3. I en bortglömd stad i djupaste djungeln bor ett folk som har en genial försvarsteknik mot inkräktare. Ser de att någon objuden är på väg börjar de med att släcka alla facklor, sedan murar de in sig lite snabbt i väggen och väntar.

2. De absolut bredaste, finaste och mest guppfria vägarna hittar du mitt inne i Amazonas-djungeln.

1. Hamnar du i en testby avsedd för atomsprängningar ska du snabbt söka upp närmsta kylskåp och gömma dig i detta för även om du kastas iväg ungefär en mil av tryckvågen så klarar du dig självklart utan en skråma.

Omdöme

Mina förväntningar på filmen var lite kluvna då jag hört många säga att den var en stor besvikelse samtidigt som den fått ganska höga betyg på sina håll, fyra getingar av Expressen till exempel.
Att filmen är overklig får man väl ha lite överseende med då de tidigare Indy-filmerna också är det på sina håll, men... det finns väl ändå gränser. Om filmen bara varit lite overklig hade jag köpt det, men den är inte bara väldigt overklig, den är även ologisk, hela tiden.
Bortser man från denna "lilla" detalj så är Indianen Jens och Kristalldödskallskungadömet ganska underhållande och lite rolig här och där.

Betyg

5,5/10

[Rec] (2007)

2008-12-29T09:49:00.005+01:00

Regi: Jaume Balagueró & Paco Plaza

Skådespelare: Manuela Velasco, Ferran Terraza, Jorge Serrano m.fl.

Redan ett år efter filmen hade premiär släpptes den amerikanska remaken Quarantine vilket återigen bevisar det faktum att amerikaner inte tål att andra länder gör bättre filmer än de själva. En spansk uppföljare till [Rec] är också på gång för övrigt.

Handling

Ángela Vidal och hennes kameraman är utskickade för att göra ett reportage om hur natten kan se ut på en brandstation. De jobbar åt en lokal TV-station i Barcelona och spelar in ett program som heter Medan du sover. Efter en rundvandring på stationen blir de lovade att få följa med på utryckning, om det nu blir någon sådan, vilket Ángela såklart hoppas på för bättre inslag till sitt TV-program. Timmarna passerar och det verkar bli en lugn natt när larmet plötsligt går. Uppdraget är att få ut en kvinna som är inlåst i sin lägenhet, ett rutinuppdrag tror man, vilket är lite av en besvikelse för Ángela som får trösta sig med att i alla fall få åka med i brandbilen, dock utan sirener, ännu en stor besvikelse.
Framme i hyreshuset möts de av alla hyresgäster som blivit nerkallade av polis till nedersta våningen och man hör den inlåsta kvinnan skrika som en vansinnig några våningar längre upp. Brändmän, poliser och kamerateam beger sig upp för att få ut den skrikande kvinnan. De bryter upp dörren och tar sig in i lägenheten där man ser kvinnan stå och vagga fram och tillbaka i rummet längst in. När en polisman närmar sig kvinnan blir han attackerad och biten i halsen. Man släpar ner den skadade polismannen till första våning för att få ut honom men upptäcker att dörrarna är låsta. Utanför huset är det nu fullt pådrag och man hör en man med megafon som ropar att huset har blivit avspärrat och att ingen får komma ut.

Omdöme

I denna typ av film där det ska föreställa att en av karaktärerna i filmen dokumenterar händelserna med kamera krävs det att allt känns naturligt. Det är viktigt att skådespelarna agerar verklighetstroget, något man lyckades med i Cloverfield och misslyckades med i Diary of the Dead. I [Rec] känns det mesta, inte verkligt, men verklighetstroget och naturligt. Filmen är under första hälften relativt lugn men trappas sedan upp och blir oerhört intensiv och spännande. Mot slutet visste varken jag eller min bror var vi skulle ta vägen. Jag har svårt att tänka mig att den amerikanska remaken har nåt som inte denna har.

Betyg

8/10

Stroszek (1977)

2008-12-21T23:25:00.002+01:00

Regi: Werner Herzog

Skådespelare: Bruno S, Eva Mattes, Clemens Scheitz m.fl.

Herzog fick upp ögonen för Bruno S när han såg filmen Bruno der Schwarze - Es blies ein Jäger wohl in sein Horn från 1970 och bestämde sig för att han ville jobba med honom. Resultatet blev huvudroller i Herzogs två filmer Jeder für sich und Gott gegen alle (1974) och Stroszek (1977). Tydligen var Bruno ganska jobbig att arbeta med då han ibland behövde skrika i flera timmar innan han kunde filma en scen. Att Bruno var lite speciell kom sig förmodligen av att han blev grovt misshandlad av sin mor som litet barn för att sedan spendera 23 år av sitt liv på instutitioner av olika slag.

Handling

När Bruno Stroszek ska släppas ur fängelset får han av fängelsedirektören uppmaningen att aldrig mer ta en droppe alkohol. Väl ute ur fängelset går Bruno till sin favoritbar för att köpa en öl. Där träffar han på Eva, en prostituerad flicka som står och gråter medans hennes två hallickar pressar en man på pengar. Bruno verkar känna Eva sedan tidigare och när hon säger att hon inte har någonstans att bo erbjuder han henne att bo i hans lägenhet som hans granne har sett efter medans Bruno varit på "semester".
När Bruno och Eva befinner sig i Brunos lägenhet kommer grannen som heter Scheitz över. Scheitz berättar att han fått ett erbjudande om att komma över till en släkting i USA och föreslår att Bruno och Eva ska följa med, de blir till och med lovade jobb där om de bestämmer sig för att komma med. En stor anledning till att de till slut bestämmer sig för flytt är Evas hallickar som är våldsamma, främst mot Eva, men även mot Bruno för att han tagit henne under beskydd. Dessutom har Bruno hört att alla är rika i USA.
Scheitz vägrar flyga på grund av att "alla flygplan är felkonstruerade" så det blir till att ta båten över atlanten. De landstiger i New York och hinner med lite sightseeing innan de köper en bil och drar vidare mot Wisconsin där Scheitz släkting väntar med öppna armar.
Frågan är bara hur en milt förståndshandikappad man, en föredetta prostituerad kvinna och en 75-årig man klarar sig i ett helt nytt, stort och främmande land. Herrarna i sällskapet kan dessutom inte ett ord engelska.

Omdöme

Bruno S uppför sig nästan exakt som en person med Downs syndrom, utan de karaktäristiska ansiktsdragen. Skulle detta vara rent skådespel så skulle han vara en fantastisk skådespelare, men jag tror han i stort sett bara är sig själv. Som jag tog upp lite i inledningen så var han ju lite speciell på grund av grov misshandel som barn.
Detta är en stundtals rolig, stundtals otäck och rakt igenom gripande film som är en av de bättre jag sett av Herzogs filmer.

Betyg

8,5/10

The Omega Man (1971)

2008-12-18T23:59:00.002+01:00

Regi: Boris Sagal

Skådespelare: Charlton Heston, Anthony Zerbe, Rosalind Cash m.fl.

Rickard Mathesons roman I Am Legend har filmatiserats tre gånger. I första versionen, The Last Man on Earth från 1964 ser vi Vincent Price i huvudrollen, mannen vars galna skratt man kan höra i slutet av Michael Jackson's låt Thriller. Nästa version är den jag nu ska recensera och den tredje är kanske den mest kända, åtminstone nu för tiden, nämligen I Am Legend från 2007 med Will (är du också scientolog nu?) Smith i huvudrollen. Såg visserligen att det även gjorts en "direct-to-video-version" 2007 med den oerhört fantasifulla titeln I Am Omega och det föga lockande medelbetyget 3,4/10 på IMDb.

Handling

Året är 1977 och det är två år sedan en biologisk krigsföring mellan Kina och Sovjetunionen tog kål på nästan hela jordens befolkning. De som inte dog förvandlades till albinos i svarta kläder som bara är vakna på natten, ett folk som kallar sig "Famljen". En person dock, professorn Dr Robert Neville, lyckades i sista stund framställa ett vaccin som han dessvärre bara hann använda på sig själv men som gjorde honom immun mot det luftburna viruset. När vi stöter på honom lever han själv i den stora staden Los Angeles där han spenderar sin tid med att på dagarna åka runt och leta efter "Familjens" gömställe och nätterna med att låsa in sig i sin lägenhet för att skydda sig mot de samma. Under två hela år har Neville levt i tron att han är den enda överlevande människan på jorden, men snart inträffar vissa saker som kanske kan få honom på andra tankar.

Omdöme

Eftersom jag ganska nyligen såg I Am Legend så är det såklart svårt att se denna film utan att jämföra de två. Var det nåt som kanske förstörde lite i I Am Legend så var det kanske de ibland lite halvdåligt animerade monstren. I The Omega Man spelas "monstren" av vitpudrade skådespelare. För övrigt är det snarare en intelligent zombie-vampyr-sekt som uppför sig i stort sett som vanliga människor. Los Angeles gör sig kanske inte riktigt lika bra som New York som öde stad, men så har jag ju å andra sidan en viss förkärlek till NY.
Filmen har i alla fall en rätt skön stämning men blir kanske lite löjlig ibland, det vill säga, precis som I Am Legend.

Betyg

6,5/10

The Mist (2007)

2008-12-13T14:44:00.003+01:00

Regi: Frank Darabont

Skådespelare: Thomas Jane, Marcia Gay Harden, Laurie Holden m.fl.

Darabont ligger bakom braksuccéer som The Green Mile och The Shawshank Redemption (Nyckeln till Frihet), den senare har under en tid legat etta på IMDb:s prestigefyllda top 250-lista. Båda är baserade på en bok eller novell av Stephen King, vilket även The Mist är.

Handling

David Draydon (T Jane) bor i Castle Rock (där för övrigt nästan alla King-berättelser utspelar sig) tillsammans med sin fru Steff och sin son Billy. En dag drar en kraftig storm in över byn och för stor förödelse med sig. När stormen har lagt sig smyger sig en mystisk tjock dimma fram över bergen. David och Billy beslutar sig för att åka in till stan för att skaffa mat och lite grejer att laga ett trasigt fönster med. Med sig i bilen har de även en granne som fått bilen förstörd i stormen. På vägen till affären möter de en massa militärfordon vilket visserligen inte är en ovanlig syn i byn då ett hemligt militärprojekt pågår uppe i bergen, men mängden fordon och hastigheten på deras framfart känns inte helt normalt. Väl framme i affären börjar de plocka till sig sina förnödenheter när en man med blod i ansiktet kommer inrusandes och börjar gasta om dimman och mystiska varelser däri som tagit hans vän. Bara nån minut senare är affären helt insvept. Det är inte många i butiken som väljer att tro på mannens "svammel" om monster. Inte förrän en av butikens anställda blir utdragen av långa tentakler kan en liten grupp tänka sig att kanske tro att det finns nåt därute. När natten kommer finns det nog däremot ingen i butiken som längre kan tvivla.

Omdöme

Jag hade fått viss förvarning om att denna film inte skulle vara nåt att ha, samtidigt som den fått bra betyg på andra håll, så det var med blandade förväntningar jag slog mig ner i soffan igår kväll. Jag satt länge och funderade på vad som man tyckte var dåligt med filmen då jag faktiskt tyckte den var rätt bra, ända fram till slutet faktiskt där mina tankar gick nåt i stil med: "Men... ne... eh... men... vad... hur tänkte du nu Frank Darabont?". Jag ska även nämna att jag läst boken så jag trodde jag visste ungefär vad jag hade att vänta då resten av filmen är väldigt lik boken, men nej, här har de valt att ändra slutet helt. Ologiskt och konstigt blev resultatet. Filmen blev därför väldigt svår att betygsätta, men jag ska göra mitt bästa.

Betyg

Innan slutet: 7,5/10

Efter slutet: 5,5/10

On the Waterfront (1954)

2008-12-02T11:30:00.006+01:00

Svensk titel: Storstadshamn

Regi: Elia Kazan

Skådespelare: Marlon Brando, Lee J Cobb, Rod Steiger m.fl.

On the Waterfront var nominerad till inte mindre än 12 Oscars och lämnade galan med 67 procents utdelning, det vill säga åtta statyetter. Bland annat för bästa manliga huvudroll (Brando), bästa regi och bästa film.

Handling

New Yorks hamnarbetares fack styrs av maffiabossen Johnny Friendly. En arbetare vid namn Jimmy går till polisen för att berätta om arbetarnas förfärliga förhållanden. Tyvärr hinner han inte vittna i rätten då han "råkar" ramla ner för ett tak. Jimmys syster Edie Doyle bestämmer sig för att ta reda på vem som är ansvarig, det vill säga ge sig på maffian, vilket hennes far såklart försöker avråda henne från. Terry Malloy, en annan daglönare i hamnen har en bror, Charlie, som är Johnny Friendlys högra hand. Terry lever dock efter mottot att han är sin egen och försöker därför inte ta någon annans parti. Nu faller det sig dock så att Terry var den som lurade upp Jimmy på taket, i tron om att han bara skulle skrämmas till tystnad. Detta plus att han har en bror som är involverad i maffian samt att han blir förälskad i Edie tvingar honom att välja sida.

Omdöme

Spännande story som lyfts upp av Brandos fantastiska agerande. De andra skådespelarna gör också ett väldigt bra jobb men Brando spöar ändå skiten ur dem på det planet. Hans roll är inte alls lik Don Vito Corleone i Gudfadern, som de flesta förmodligen förknippar Brando med, men minst lika bra. Snygga miljöer i 50-talets New York också.

Betyg

9/10

Violent Cop (1989)

2008-11-19T23:06:00.004+01:00

Orginaltitel: Sono otoko, kyôbô ni tsuki

Regi: Takeshi "Beat" Kitano

Skådespelare: Takeshi "Beat" Kitano, Maiko Kawakami, Makoto Ashikawa m.fl.

Jag fick upp ögonen för Takeshi Kitano när jag såg filmen Baturo Rowaiaru (Battle Royale) där han spelar en lugn men sadistisk lärare åt en skolklass som blir ivägskickade till en ö där de ska ta livet av varandra. Den gången stod han dock inte för regin. Det är annars ganska vanligt att han spelar huvudrollen i sina egna filmer, som filmen jag nu ska recensera till exempel.

Handling

Azuma (T Kitano) är den sortens polis som allt som oftast tar ett litet steg utanför lagens gränser för att sätta dit skurkar. Han får med andra ord jobbet gjort men möts av sura miner från sin chef.
En känd knarklangare blir mördad och en utredning sätts igång. Azuma får reda på att en kollega till honom är en av huvuddistributörerna av knarket i staden och även han påträffas senare död. Även lite annat löst folk dör här och där och vips så har vi en ganska komplicerad intrig som jag precis kände var för jobbig att förklara mer ingående.

Omdöme

Känslan i filmen påminner ganska mycket om Dirty Harry och Kitanos karaktär Azuma är inte helt olik detective Harry Callahan. Först mot slutet av filmen tar den en lite annan vändning när en rad oväntade händelser inträffar. För övrigt är Kitanos skådespel en fröjd att se och han är lika cool som alltid.

Betyg

7/10

Tidsresan - Del 2

2008-11-08T16:07:00.000+01:00

1900-1909

Nu börjar filmerna ta mer modern form och få lite mer utvecklad handling. Bland annat börjar man filmatisera böcker. Till exempel så kommer första versionen av Ben-Hur under detta årtionde, närmare bestämt 1907. Denna version är 15 minuter lång så man måste ha trollat med både knän och armbågar för att få med hela handlingen med tanke på att de två senare versionerna från 1925 och 1959 som klockar in på hela 143 respektive 220 minuter.

Bästa film

Denna gång står det mellan två filmer:

Le Voyage dans la Lune (Resan till månen) från 1902, som är en sammanslagning av två böcker i samma film, en av Jules Verne och den andra av H G Wells.

The Great Train Robbery från 1903 som brukar räknas som första filmen som klipper mellan två parallella handlingar som utspelar sig samtidigt. En film med det otroligt chockerande slutet där en cowboy avfyrar sin revolver, rakt mot publiken, en riktig skräckupplevelse.

Vinnaren blir Le Voyage dans la Lune tack vare att den är så banbrytande. Det måste varit en väldigt häftig upplevelse att se den när den hade premiär, men man ser ju på hur månlandskap, raket och astronauter porträtteras att det är över 60 år kvar till den riktiga månlandningen.

Yojimbo (1961)

2008-11-07T23:05:00.003+01:00

Regi: Akira Kurosawa

Skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Tatsuya Nakadai m.fl.

Ända sen första gången jag hörde talas om Kurosawa har jag mest förknippat honom med samuraj-filmer. Främst två stycken, Shichinin no Samurai (De sju samurajerna) och just Yojimbo som har tillägget "Livvakten" i den svenska titeln.

Fun Facts: Last Man Standing med Bruce Willis i huvudrollen är en remake av Yojimbo fast i "Mafioso-tappning".

Handling

En ensam samuraj promenerar in i en liten japansk by. Till en början verkar byn vara helt övergiven, ända tills han ser hur fönsterluckor öppnas på glänt. Ut tittar nyfikna ansikten som följer hans minsta steg.
Samurajen som för övrigt heter Sanjuro Kuwabatake upptäcker ganska omgående att byn är uppdelad i två gäng som krigar mot varandra. Den enda affärsmannen i byn som tjänar pengar på sin verksamhet är tunnbindaren som svidat om och blivit kistmakare.
Samurajen blir snabbt erbjuden en mindre summa pengar för att bli livvakt åt det ena gänget och beger sig därför dit, men möts bara av hån och förolämpningar så han beger sig istället till byns taverna där han avnjuter en måltid bestående av kallt ris och sake.
Efter mycket tjat går han med på ett bud från det andra gänget och blir då deras livvakt men upptäcker snart att det inte finns många man kan lite på i byn när han igenom de typiska japanska papperstunna väggarna hör hur man planerar mörda honom.
Han överger sitt gäng mitt under pågående stridigheter och bestämmer sig nu för att ta i tu med saker på sitt eget sätt.

Omdöme

När jag såg Kurosawas De Sju Samurajerna för ett tag sen tyckte jag den var lite överskattad, bra men inte så bra jag hoppats. Sen såg jag en av hans senaste filmer Ran från -84 som jag tyckte var näst intill fantastisk så jag tänkte ändå att jag i alla fall skulle ge en till av hans äldre samurajfilmer en chans. Yojimbo hamnar nånstans mittemellan de två ovan nämnda, kanske lite närmre Ran än De Sju Samurajerna. Det var väl ett helt briljant sätt att beskriva vad jag tyckte om filmen?

Betyg

7,5/10

Iron Man (2008)

2008-11-01T16:22:00.005+01:00

Regi: John Favreau

Skådespelare: Robert Downey Jr, Jeff Bridges, Gwyneth Paltrow m.fl.

När Iron Man släpptes på bio verkade jag vara den enda, åtmonstone i min vänskapskrets, som sedan länge visste om vem han var. Han förekom i flera serietidningar jag läste som liten, fast mest som mindre extra-serie i till exempel Spindelmannen. Han hade ju såklart även en egen serie fast jag tror inte den fanns i Sverige. Vad jag inte visste men som jag vet nu, efter lite kort research är att han för första gången förekom i sin egen serietidning vid namn The Invincible Iron Man redan 1968 . Dess för innan hade han figurerat i en annan serie kallad Tales to Astonish.

Handling

Tony Stark (Downey Jr) är på affärsresa i Afghanistan för att demonstrera en ny stridsmissil tillverkad av hans familjeföretag Stark Industries. På väg från testområdet blir millitärkonvojen attackerad av några slags rebeller som tillfångatar Stark och fängslar honom i en grotta tillsammans med en annan man vid namn Yinsen. Stark blev under attacken träffad av granatsplitter och när han vaknar upp märker han att Yinsen mekat ihop en apparat fäst i hans bröst som håller splitter som cirkulerar i hans blodomlopp borta från hjärtat.
Anledningen till att Stark hålls fången är att rebellerna/terroristerna vill att han ska producera en missil åt dem, det vill säga en sån han demonstrerade precis innan han blev bortförd.
Mannen som leder terroristgruppen har som plan att bli Asiens nya Jingis Khan, för att sedan fortsätta att ta över hela världen. Detta tycker Stark är minst sagt oroväckande men går med på att tillverka missilen åt dem, säger han i alla fall. Egentligen bygger han en dräkt av järn, laddat till tänderna med vapen och lyckas med dess hjälp fly.
Väl hemma har Starks syn på krig och vapen ändrats radikalt. Hans nya synsätt leder till att företagets styrelse vill utesluta honom vilket i sin tur leder till att Stark tar saken i egna händer. Han tillverkar ännu en dräkt, denna gång lite smidigare och med häftigare design och beger sig ut i världen för att förstöra sitt eget företags vapen. Självklart är inte alla upp över öronen förtjusta i detta, det vill säga, han stöter på visst motstånd.

Omdöme

De flesta filmer baserade på Marvel-serier (Spider-Man, Hulk, X-Men, Fantastic 4 m.fl.) är väldigt serietidningsaktiga och där är inte Iron Man något undantag. Filmen kräver fantastiska specialeffekter för att bli trovärdig och det lyckas man absolut med. Skådisarna gör också bra ifrån sig och självklart är Marvel-skaparen Stan Lee med som vanligt, eller inte riktigt som vanligt. På IMDb står det visserligen att han spelar sig själv men i filmen kallar Stark honom för "Hef" plus att han är klädd i en morgonrocksliknande outfit omringad av blonda tjejer. Nån mer än jag som gör en koppling där?

Betyg

8,5/10

Tidsresan - Del 1

2008-10-30T19:38:00.008+01:00

Filmnörd som jag är så är jag även intresserad av äldre film och filmhistoria, till viss del. Jag tänkte starta en liten undervisande följetong här på min blogg där jag på ett kortfattat och forhoppningsvis underhållande sätt tänkte återge filmens hela historia, från födsel till nutid. Varje inlägg kommer representera ett decennium, vilket borde betyda att följetongen kommer i elva delar. Jag tänkta avsluta varje inlägg med att redovisa respektive årtiondes bästa film. Detta kommer bli svårare ju längre vi kommer då jag sett ganska mycket mer filmer från senare hälften av seklet, fast faktum är att jag faktiskt sett minst en film från alla årtionden (möjligen med undantag för 10-talet. Jag får undersöka detta).

1890-talet

Första hälften av detta årtionde var det inte en kotte som gick på bio. Detta kan delvis ha berott på att filmkameran ännu inte var uppfunnen, det vill säga, utbudet av filmer var lika med noll.
I mitten av 1890-talet uppfann bröderna Auguste och Louis Lumière motsvarigheten till den moderna filmkameran, då kallad cinematograf. Den 28 december 1895 visade de för första gången film för betalande publik.

And the winner is...

Jag har sett tre filmer från detta årtionde och den i särklast bästa är L'Arroseur arrosé (Den bevattnade vattnaren) som handlar om en man som står och vattnar när ett barn kommer och trampar på slangen. Han tittar in i munstycket för at se efter vad som är fel... ja, mer avslöjar jag inte.
Sen måste jag ju säga att motståndet filmen möter är ganska klent. De andra två filmer jag sett är nämligen L'Arrivée d'un train à La Ciotat (Tåget anländer till stationen) och La Sortie des usines Lumière (Arbetarna lämnar Lumières fabrik) där titlarna berättar hela handlingen.
Alla tre filmer finns för övrigt att se i sin helhet på till exempel YouTube.

Att betygsätta den vinnande filmen är i stort sett omöjligt. Skulle det idag gå upp en film på bio idag som var en minut lång och med den handlingen så skulle i alla fall betygen inte bli särskilt högt. På den tiden däremot var det nog en riktig blockbuster.

Ett smakprov:

Låt den rätte komma in (2008)

2008-10-26T12:12:00.009+01:00

Regi: Tomas (Hasses son) Alfredson

Skådespelare: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Per Ragnar m.fl.

Under min 11 dagar långa vistelse på Mauritius läste jag ut nästan fyra hela böcker, en av dem var den svenska vampyrskräckisen Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. I Fredags var det dags för filmen som bygger på boken att ha premiär och förväntningarna var minst sagt höga när jag på söndagen äntligen fick bänka mig i biografen. Ända sedan i våras har filmen visats på åtskilliga filmfestivaler över hela världen och tagit hem inte minder än 13 filmpriser. En av de häftigaste var väl när filmens regissör Tomas Alfredson fick ta emot pris av självaste Robert De Niro. Priset var för bästa drama på Tribeca Film Festival i New York. För övrigt planeras det redan en amerikansk remake av Cloverfield-regissören Matt Reeves.

Handling

Tolvårige Oskar är retad i skolan och har inte många vänner. En dag träffar han en nyinflyttad tjej vid namn Eli på lekplatsen. Oskar tycker Eli verkar väldigt konstig, dessutom luktar hon illa, men ändå dras han till henne på något konstigt sätt. De börjar umgås mer och mer, fast bara på kvällarna när solen gått ner, på dagarna syns Eli inte till och fönstrena till hennes och hennes "pappas" lägenhet är förtejpade med stora kartongbitar.
En dag när Oskar berättar för Eli om hans plågoandar i skolan uppmanar hon honom att slå tillbaka, hårt. Under en friluftsdag gör han som Eli sa och drämmer till mobbaren Conny med en lång pinne, så hårt att han får åka till sjukhuset.
Sedan Eli och den äldre mannen hon bor ihop med flyttat till lägenheten i Blackeberg, vägg i vägg med Oskar, har konstiga mord inträffat. I ett av fallen har offrets kropp helt tömts på blod.

Hmm, svårt att skriva om handlingen i filmen utan att avslöja för mycket. Ni får nöja er så. Hoppas det räckte för att locka er in i biomörkret.

Omdöme

Jag har en tendens att trissa upp mina förväntningar för filmer jag ser fram emot, vilket ju kan vara negativt då filmen sedan får mycket svårt att leva upp till dem. I detta fallet var förväntningarna extremt höga, på grund av all bra kritik filmen fått och all uppståndelse runt om i världen, samt den extremt bra trailern. Att Tomas Alfredson regisserat en av tidernas bästa filmer, Torsk på Tallin bidrog såklart också.
Hur gick då mitt biobesök i söndags? Jo, jag måste säga att jag nästan var lite nervös när jag slog mig ner i den röda fåtöljen och ljuset släcktes. Men... efter att filmen rullat igång och de första minuterna passerat var jag lugn, och sen njöt jag bara, genom hela filmen.
Om jag skulle klaga på nåt så är det kanske det faktum att en del i boken som kändes rätt viktig när man läste den, inte är med alls i filmen. Fast det kom jag inte att tänka på förrän efteråt så jag antar att det inte behövdes samt att jag tror att en viss del av filmens charm kanske skulle försvunnit plus att det skulle blivit för mycket splatterfilm över det hela. Fast oroa er inte, den är hyfsat blodig och våldsam ändå.

Betyg

9,5/10

The Boondock Saints (1999)

2008-10-18T11:33:00.003+02:00

Regi: Troy Duffy

Skådespelare: Sean Patrick Flanery, Norman Reedus, Willem Dafoe m.fl.

Konstig nog har Troy Duffy inte regisserat nåt, varken före eller efter denna film. Däremot regisserar han för tillfället Boondock Saints II - All Saints Day som beräknas ha premiär någon gång nästa år.

Handling

Boston, Saint Patrick's Day. Två bröder, Connor och Murphy, med två ord tatuerade på var sin hand. Orden är Veritas och Aequitas vilket betyder Sanning och Rättvisa på latin. Det är precis dessa två saker de vill tillföra vår värld.
En kväll hamnar bröderna i ett barslagsmål med delar av den ryska maffian, vilket slutar i att maffiakillarna åker på storstryk. Morgonen efter får de två bakfulla bröderna hembesök av samma killar de spöade dagen innan. Denna händelse avslutas med att båda maffiakillarna dör. En på grund av en toalettstol i huvudet.
Nästa dag överlämnar sig Connor och Murphy själva till polisen där de blir förhörda av FBI-agenten Paul Smecker. De berättar precis vad som hände och blir släppta utan anklagelser så Smecker anser att de handlade helt och hållet i självförsvar.
Från brottsplatsen lyckades bröderna få med sig en del av ryssarnas tillhörigheter, bland annat en personsökare. Med hjälp av denna får de reda på att ett viktig möte ska hållas på ett hotellrum med flera av de högst uppsatta i den ryska maffian. De bestämmer sig för att åka dit och hälsa på, kanske skjuta lite när de ändå är där. Efter att ha dödat alla där får de mersmak och verkar inte vilja sluta innan all brottslighet i staden är borta. Som hjälp får de även en gammal kompis, "Funny Man" Rocco som är springpojke åt den italienska maffian och som blivit sviken av sina kriminella spagettiätande vänner.

Omdöme

Cool film fylld med coola killar och elakt häftiga mafiosos. Willem Dafoe gör en intressant insats som smygfjollig FBI-agent och så var det även kul att se den irländska komikern Billy Connolly som iskall yrkesmördare.
Alltså, snygg film med coola karaktärer och bra skådespeleri gör att denna film får ett rätt högt betyg, hoppas du blir nöjd den här gången Daniel-san.

Betyg

8,5/10

Gone Baby Gone (2007)

2008-10-15T15:00:00.001+02:00

Regi: Ben Affleck

Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Ed Harris m.fl.

Detta är Ben Afflecks andra film som regissör. Den första var en kortfilm på 16 minuter vid namn I Killed My Lesbian Wife, Hung Her on a Meat Hook, and Now I Have a Three-Picture Deal at Disney (1993).

Handling

Ett barn försvinner. Modern till barnet knarkar och är allmänt oansvarsfull. Moderns mor anlitar två privatdeckare (C Affleck & M Monaghan) för att hjälpa polisen i eftersökningarna. Det hela är mer invecklat än man kan tro.

Omdöme

Ben sätter sin bror Casey framför kameran vilket var ett mycket bra val. Ben håller sig från vita duken, ägnar sig helt åt regin och sköter faktiskt det hela riktigt bra.

Personal message to Mr Ben Affleck:

Dear Ben.
This is your thing, man. Stay behind the camera and let your brother do the acting bit. Less of the lame super heroes and romantic comedies and more of this stuff. Keep up the good work bro (behind the camera).

Betyg

8/10

Tombstone (1993)

2008-10-08T01:33:00.000+02:00

Regi: George P Cosmatos

Skådespelare: Kurt Russel, Val Kilmer, Sam Elliot, Bill Paxton m.fl.

1994 kom en film vid namn Wyatt Earp som handlar om Wyatt Earps liv. Lawrence Kasdan som regisserade den tyckte väl inte att det räckte med filmen Tombstone som kom året innan, den handlade ju bara om Wyatts liv i staden Tombstone.

Handling

Wyatt och hans fru Mattie kommer till tågperrongen i Tombstone, där får han ett varmt välkomnande av sina två bröder med respektive. De har alla beslutat sig för att sluta åka runt från stad till stad och agera fredsbevarande sheriffer. Istället vill de slå sig in i affärsvärlden på något vis. Wyatt lyckas snabbt nästla sig in i ett av stadens salooner där han gör en deal med ägaren om att få en viss procentandel av de intäkter ställets spel genererar. De fortsätter att göra lite business här och där och är till slut välbärgade nog att starta eget. Ett ständigt problem i staden är den kriminella ligan som kallar sig "The Cowboys". Bröderna Earp lyckas länge med att bara bry sig om sig själva och strunta i all kriminalitet, men till slut faller en av bröderna för borgmästarns tjat om att han ska bli stadens sheriff. Inom kort har alla tre bröder Earp ett glänsande sheriffemblem på bröstet och de har åter igen antagit rollen som stadens fredsbevarare. Detta retar upp "The Cowboys" nåt så in i norden (western) vilket ganska fort leder till ett fullskaligt krig.

Omdöme

Ett intryck jag fick av filmen är att den kryllar av, i dagens mått, b-skådisar som till exempel Kurt Russel, Val Kilmer samt resten av de större rollerna. Vi ser även några skådisar som nog till och med måste räknas till kategori C eller lägre, eller vad sägs om Frank (Sylvesters bror) Stallone och Jason (Bevvan-Brandon) Priestly. De som är stora idag skymtar bara förbi i småroller, som en småfet Billy Bob Thornton till exempel. Nåja, de flesta gör i alla fall hyfsat ifrån sig. En jobbarkompis till mig sa att jag skulle explodera när jag såg Val Kilmers rollprestation vilket jag som tur var inte gjorde, fast jag kan absolut hålla med om att han var bra, bäst av alla i den här filmen skulle jag nog säga.
Till sist får jag faktiskt konstatera att jag tycker Wyatt Earp från -94 håller högre klass, både filmmässigt och skådespelarmässigt, kanske med undantag för Mr Kilmer.

Betyg

6,5/10

Bonnie and Clyde (1967)

2008-10-06T10:18:00.000+02:00

Regi: Arthur Penn

Skådespelare: Warren Beatty, Faye Dunaway, Gene Hackman m.fl.

Filmen som bygger på en verklig händelse blev nominerad till tio Oscars. När galan var slut var summan vunna statyetter två, en för bästa kvinnliga biroll och en för bästa foto.

Handling

- Hey, grabben, du där nere! Du försöker väl inte sno morsans bil?
- Nej självklart inte, tänkte bara kolla hur den såg ut. Du var snygg förresten, lättklädd och allt.
- Det var snällt sagt. Om du väntar lite slänger jag på mig nåt och kommer ner.
- Visst, jag väntar... Oj, det gick fort.
- Jag är snabb vettu.
- Ja, jag märker det, jag heter Clyde förresten, Clyde Barrow.
- Bonnie Parker.
- Fint namn.
- Tack. Vad vill du hitta på då?
- Tja, jag tänkte väl kanske sno en bil och åka ut på rånarturné genom landet, är du sugen på att hänga med?
- Självklart.
- Gött, men det är ganska farligt, du får nog räkna med att leva resten av ditt liv i flykt från lagens långa arm.
- Åh Clyde, låter jättespännande tycker jag.
- Men dåså, då drar vi. Kan hända att vi behöver lite hjälp under resans gång dock. Vi kan ju till exempel plocka upp nån grabb på en bensinstation, han kan bli vår chaufför. Sen tror jag inte brorsan och hans enormt hispiga fru har nåt speciellt för sig så de hänger säkert på de också.
- What ever you say Clyde, what ever you say.

Omdöme

Snyggt filmad rulle med oväntat mycket humor. Bästa scenen är när Clydes bror Buck (G Hackman) träffar Clyde för första gången på länge. Han är väldigt övertänd vilket leder till en mycket rolig och lite halvpinsam situation. Inte mycket att klaga på på denna film fast tydligen kan man störa sig nåt enormt på huvudpersonernas tandfasader (Tack syrran för denna info).

Betyg

8,5/10

Shine a Light (2008)

2008-10-02T14:50:00.001+02:00

Regi: Martin Scorsese

Medverkande: The Rolling Stones, Jack White, Bill Clinton m.fl.

Scorsese har regisserat en konsertfilm tidigare, nämligen The Last Walz som kom 1978 och handlade om Bob Dylans band The Band. 30 år senare var det alltså dags för ännu en och den här gången är det alltså The Rolling Stones som står i rampljuset, bokstavligt talat.

Handling

Mick och de andra i The Rolling Stones ska för andra och sista gången uppträda på Beacon Theatre i New York City.
Under de första tio minuterna av filmen får vi se en mycket komprimerad version av förberedelserna, sen, efter att ha blivit introducerade av självaste Bill Clinton, ljuder gitarristen Keith Richards första riff och konserten drar igång. Resten av filmen består i stort sett av den nästan två timmar långa konserten förutom några korta inklipp av gamla TV-reportage om bandmedlemmarna. Bandet får även några inhopp på scen av bland annat Christina Aguilera och Jack White från The White Stripes.

Omdöme

Först och främst kan jag väl bara konstatera att älskare av The Rolling Stones antagligen är de som uppskattar filmen mest. För mig som inte lyssnat så jättemycket på dem blir det tyvärr lite långt med två timmar. Men Gustav, bandmedlemmarna börjar ju bli rätt gamla, klarar de verkligen av att rocka så länge fortfarande? Ja, hehe, det är ju faktiskt en bra fråga, både trummisen Charlie Watts och Keith Richards ser ju ut att närma sig 90, men är förvånansvärt coola. Den andra gitarristen Ron Wood är mest bara cool och Mick Jagger lyckas med konststycket att se både larvig, häftig och cool ut på samma gång där han hoppar omkring på scenen.
För övrigt är filmen snyggt filmad och väl genomförd över lag.

Betyg

7/10

The Terminator (1984)

2008-10-01T14:56:00.001+02:00

Regi: James Cameron

Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Linda Hamilton, Michael Biehn, Lance Henriksen m.fl.

Terminator 2 - Judgment Day visste jag att jag älskade, Terminator 3 - Rise of the Machines visste jag att jag tyckte illa om, men The Terminator var det säkert 15 år sen jag såg så för att kunna bilda en helhetsuppfattning om trilogin beställde jag hem den på blu-ray och bänkade mig framför soffan... i soffan... framför teven... bakom projektorn... framför duken... ja, ni förstår.
Trivia: Fjärde filmen om våra älsklingsrobotar, Terminator Salvation är på gång och har premiär våren -09. Den regisseras av McG som enligt mig gjorde ett sådär jobb med denna film.

Handling

Året är 2029 och maskinerna är på väg att förlora kriget mot människan. Som en sista åtgärd skickar de tillbaka en "Terminator" (Arnie) i tiden, till 1984, för att döda Sarah Connor (Linda "Vad hände med henne?" Hamilton). Anledningen till detta är att hon är mor, eller kommer bli mor till John Connor som 2029 är ledare för människorna i kriget mot maskinerna. Människorna får nys om detta och skickar därför tillbaka en soldat vid namn Kyle (M Biehn) för att skydda Sarah. Terminatorn använder telefonkatalogen för att få tag i Sarah, men på grund av att den riktiga Sarah inte står först avverkar han två oskyldiga damer med samma namn. Den riktiga Sarah får reda på detta genom teves nyheter och viss panik utbryter när hon inser att hon är nästa kvinna till rakning. Det krävs dock en stor dos övertalningsförmåga från Kyles sida för att Sarah ska tro på den förklaring han lägger fram till vad som egentligen pågår.

Omdöme

Senast jag såg The Terminator var som sagt ganska längesen, på teve, i Sälen, nyårsafton alternativt nyårsdagen någon gång i närheten av decenniumskiftet 80-90. Jag kan nu, efter att ha sett den igen, konstatera att del två är några snäpp vassare. Något som är lite väl påtagligt i första delen är 80-talet, både i mode och specialeffekter. Även musiken låter lite mesigare i 80-talstappning. Men missförstå mig rätt, det är ingen dålig film. Spännande och rätt skön stämning.

Betyg

7/10

The Incredible Hulk (2008)

2008-09-20T11:58:00.000+02:00

Regi: Louis Leterrier

Skådespelare: Edward Norton, Liv Tyler, Tim Roth, William Hurt m.fl.

2003 försökte Croucing Tiger, Hidden Dragon-regissören Ang Lee sig på att filmatisera Hulken. Reaktionerna var blandade, men de flesta tyckte nog att den var sådär. Personligen tyckte jag folk hängde upp sig på fel saker. Har till exempel hört många klaga på att det var overkligt att han var så stark, kunde hoppa så långt, var för stor med mera, vilket jag som läst serie-tidningarna som liten tyckte var självklara. Sen kan jag absolut hålla med om att den ändå inte höll måttet helt. Att det redan fem år senare skulle komma en ny film om Hulken som inte har något, eller iaf väldigt lite med förra filmen att göra tyckte jag var lite konstigt, fast spännande (superhjälte-freak som jag är). Louis Leterrier som regisserar 2008 års version har tidigare gjort Danny the Dog och Transporter II.

Handling

Bruce Banner (E Norton) är på landsflykt från den amerikanska militären som är ute efter hans värdefulla kropp. Något underligt händer nämligen Bruce när hans puls överstiger 200 slag per minut ungefär, då förvandlas han till ett grönt monster med otroliga krafter. Han tillbringar dagarna på en fabrik i Brasilien där man tillverkar läskeblask medans fritiden mest går åt till att försöka lära sig att kontrollera sin ilska. Det var, när vi först får träffa på Bruce, länge sedan han förvandlades till det stora gröna trollet, men Bruce nöjer sig inte med att kunna förhindra det gröna att komma fram, han vill "bota" sig själv. Därför har han chat-kontakt med Mr Blue som vad Bruce vet är nån slags vetenskapsman i USA. Mr Blue skickar Bruce växter av olika slag som skulle kunna utvecklas till botemedel, men allt verkar misslyckas så Mr Blue ser ingen utväg än att Bruce måste ta sig till honom för provtagningar, vilket Bruce är mycket tveksam till. En dag resulterar en mindre olycka på läskeblaskfabriken till att en enda blodsdroppe hamnar i en flaska som till slut letar sig fram till en äldre herre i USA. Den äldre herren (som för övrigt spelas av Stan Lee, skaparen av Hulken, Spindelmannen, IronMan m.fl.) far mycket illa av detta, vilket naturligtvis militären får reda på och kan på detta vis komma fram till att Banner befunnit sig i fabriken då just den drycken producerats.
En kort stund senare befinner sig general Ross (W Hurt) och ett stort antal soldater i ett plan på väg till Brasilien. När Bruce Banner till slut får reda på att han är upptäckt innebär detta såklart en stor press på stackarn, vilket i slutändan resulterar i att den stora gröna jätten på nytt väcks till liv.

Omdöme

Jag tycker att man denna gång lyckats mycket bättre med det mesta, dataanimationerna är snyggare, häftigare action och en spännande story. Skådespelarna var väl de som klarade sig bäst i förra filmen, så där är det kanske lika. Jag tror eller hoppas att folk inte stör sig lika mycket på hur overklig Hulken är i denna film, inte för att han är mindre overklig utan för att man kanske vant sig lite, eller nåt. Det finns ganska mycket roliga referenser i filmen att hålla utkik efter. Ett är Stan Lee's inhopp (han är för övrig med i de flesta, om inte alla Marvel-filmer), ett annat är när Bruce sitter och zappar på teven och slår över till tv-serien Hulken ett kort ögonblick, sen är även Lou Ferrigno med en kortis, det vill säga han som spelade Hulken i tv-serien, han har även rösten till Hulken i denna film. Precis i slutet kommer ännu en rolig referens som jag inte tänker avslöja.

Betyg

7,5/10

Blade Runner (1982)

2008-09-12T10:41:00.000+02:00

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Harrison Ford, Rutger Hauer, Daryl Hannah, m.fl.

Ridley Scott har förutom Blade Runner regisserat enorma succéer som Alien, Gladiator, Thelma & Louise, Black Hawk Down och så vidare. Blade Runner bygger på en roman av Phillip K Dick vid namn Do Android's Dream of Electric Sheep. Ett flertal andra av hans böcker har också filmatiserats som till exempel (med boktiteln inom parentes) Total Recall (We Can Remember It for You Wholesale), A Scanner Darkly (Samma namn), Screamers (Second Variety), Minority Report (Samma namn) och Next (The Golden Man). Det var kanske både överkurs och sidospår, nu fortsätter vi på rätt spår igen.

Handling

Los Angeles 2019. Kolonisering av andra planeter har inletts och som arbetskraft använder man sig av slavar i form av "replikas" som är exakta kopior av människor, fast massproducerade och med mycket begränsad livstid. Ibland rymmer dessa figurer och lyckas ta sig tillbaka till jorden. Här kommer huvudpersonen i filmen, Rick Deckard (H Ford) in i bilden, han är nämligen en "blade runner" och har som yrke att söka upp och avrätta dessa, eller avskeda som man så fint kallar det. En dag blir han inkallad till polischefen han jobbar för på grund av att ett gäng replikas, eller skins som de också kallas, är på fri fot. Deckard inleder jakten på rymlingarna, som i sin tur är på jakt efter sina skapare för att försöka få sin livslängd förlängd. De leds av Roy Batty (R Hauer) som inte skyr några medel för att få det han vill ha.

Omdöme

Först vill jag säga att jag såg versionen med tillägget "The Final Cut", vilket innebär en rejäl restaurering av bild och ljud (på blu-ray är bilden fantastisk) samt några nya scener och effekter. Det är alltså den "finputsade" versionen av filmen jag recenserar. Skillnaden mellan denna och den ursprungliga bioversionen är jag inte helt på det klara med.
Men... detta är kort sagt en otroligt snygg film med en intelligent och spännande handling. Dessutom gestaltar Rutger Hauer sin roll som filmskurk nästan i samma klass som Heath Ledger porträtterar The Joker i The Dark Knight, vilket jag tycker säger en hel del. Jag ser egentligen ingen anledning att inte daska till med denna bloggs första fullpoängare.

Betyg

10/10

Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966)

2008-09-09T11:46:00.000+02:00

Regi: Mike Nichols

Skådespelare: Elizabeth Taylor, Richard Burton, George Segal, Sandy Dennis, samt två statister

Mike Nichols var senast aktuell med filmen Charlie Wilson's War (2007). 41 år tidigare kom hans första film och det är den jag idag har satt tänderna i. Alla skådespelare i filmen (förutom de två statisterna) blev nominerade till en Oscar, men det var bara kvinnorna som tog hem dem, eller rättare sagt, någon annan fick ta hem statyetterna åt dem för ingen av dem var närvarande på galan.

Handling

George (R Burton) och Martha (E Taylor) kommer hem från en fest, en tillställning signerad Marthas far. De smågnabbas lite och George blir måttligt förtjust när Martha berättar att ett yngre par från festen snart kommer över på "efterfest". Klockan är två, halv tre på natten och George är inte upplagt för ytterligare festligheter, men har inte mycket att säga till om i frågan. Precis innan det yngre paret dyker upp byts smågnabbet ut mot ett mindre gräl och man märker fort att andras närvaro inte kommer förändra deras inställning mot varandra. Det yngre paret är smått chockerade av hur George och Martha behandlar varandra, speciellt kvinnan som dövar sig genom att hälla i sig Brandy, vilket leder till att hon till slut får springa och spy. Tonen blir om möjligt ännu mer hetsk när Matha börjar prata om deras gemensamma son vilket tydligen är ett väldigt känsligt ämne. Spriten flödar och de hårda orden fortsätter att flyga genom luften i flera timmar innan man beslutar att skjutsa hem det unga paret. Man ändrar sig dock när man ser en bar och bestämmer sig för att gå in och dansa lite. Mörka hemligheter om Georges förflutna kommer upp till ytan och man fortsätter att uppföra sig mer eller mindre ohälsosamt mot varandra. Kärnan i all otrevlighet verkar bero på vad som hänt med deras son. Vad har egentligen hänt med deras son?

Omdöme

Detta är en nästan helt dialogbaserad film som kräver oerhört bra skådespelarinsatser och jag måste säga att alla lyckas väldigt bra. För övrigt är den mycket snyggt filmad vilket jag värdesätter rätt högt. En ganska jobbig men riktigt bra film om ett par med ett minst sagt invecklat förhållande.

Betyg

8,5/10

There will be Blood (2007)

2008-09-06T11:47:00.001+02:00

Regi: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Dillon Freasier, Paul Dano m.fl.

P T Anderson har filmer som Boogie Nights, Magnolia och Punch Drunk Love i bagaget som regissör och hans filmer verkar alltid bli föremål för Oscarsnomineringar och andra filmpriser. Med There Will Be Blood lyckades han kamma hem två Oscars samt hela 47 andra filmpriser. Utöver dessa fick den även ytterligare 42 nomineringar där den dock inte lyckades nå hela vägen fram. Detta plus allt gott jag hört från andra om denna film gjorde att jag var rädd att mina förväntningar var aldeles för höga när jag till slut fick tillfälle att se den. Filmen bygger för övrigt på boken Oil! av Upton Sinclair.

Handling

Filmen börjar med Daniel Plainview (D Day-Lewis) ensam i ett hål i marken, nånstans ute i ödemarken. Han hugger och spränger sig fram genom berggrunden i jakt efter guld/silver. Han faller och skadar sin vänstra fot (referens till den tidigare Oscarsbelönade rollen i My Left Foot?????) men släpar sig vad som verkar vara en väldigt lång bit till ett ställe där den lilla mängd guld/silver han funnit utvinns och byts in mot pengar.
Några år senare befinner sig Daniel i ett annat hål, denna gång på jakt efter olja och denna gång är han inte ensam. En olycka inträffar vilket resulterar i att en relativt nyfödd pojke, som också befinner sig på platsen, blir föräldralös. Daniel beslutar sig för att ta hand om pojken, som senare kommer att få namnet H W Plainview. Några år senare åker Daniel och hans "son" runt i landet för att köpa upp billig mark där de sedan kan hitta olja och tjäna storkovan. Vid ett tillfälle får de besök av en ung man vid namn Paul Sunday som tipsar dem om sin familjs mark där oljan bokstavligen sipprar ut marken. Han tar en ansenlig summa för att avslöja platsen, Daniel nappar på betet och beger sig av till det utpekade området. Till en början försöker Daniel dölja varför han är där och påstår därför att han bara befinner sig på Sundays marker för att jaga vaktel, men Eli, andra sonen i familjen (som spelas av samma person som Paul vilket är lite förvirrande) är en klipsk pojk som snabbt förstår Daniels verkliga planer. Det slutar med att Daniel får betala ytterligare en ansenlig summa för att få börja borra efter olja på Sundays ägor. Efter att äntligen ha hittat olja börjar en by växa fram som främst kretsar kring oljan, samt en kyrka byggd och styrd av Eli Sunday.
Mer än så får ni inte veta... jo förresten, det var ju nåt med milkshake också om jag inte minns fel. Nedrans vilken cliffhanger det blev!!

Omdöme

Först och främst kan jag väl bara konstatera att Daniel Day-Lewis prestation i rollen som Mr Plainveiw var väl förtjänt den Oscar den fick. Statyetten för bästa foto har jag inte heller nåt att protestera mot. För övrigt är det en ganska episk berättelse som är lång, men har en speciell stämning genom hela filmen som gjorde att jag inte tappade intresset. Nåt som bidrar mycket till denna stämning är musiken som är väldigt bra, men rätt speciell ibland. Idag blev det ett omdöme som både var dåligt skrivet och rätt tråkigt, men det bjuder jag på.

Betyg

8,5/10

Rambo (2008)

2008-08-30T18:33:00.000+02:00

Regi: Sylvester Stallone

Skådespelare: Sylvester Stallone, Julie Benz, Paul Schulze m.fl.

Nästan exakt 20 år efter Rambo III haft premiär var det så dags för den nu 62-åriga Stallone att återigen axla rollen som den "stridslystna mördarmaskinen" John Rambo. Han blir för övrigt mer och mer "stridslysten mördarmaskin" ju fler filmer det kommer verkar det som. Enligt en intressant sida på internet med Rambo-statistik dödar han futtiga en person i första filmen, 58 i andra, 78 i tredje och slutligen 83 i fjärde. Sammanlagt i filmerna dör det, i filmordning, 1, 69, 132 respektive 236 personer.

Handling

John Rambo har bosatt sig i norra Thailand där han jobbar med att samla in giftormar åt den lokala befolkningen som de använder i uppvisningar för förbipasserande turister. En dag kommer en grupp kristna missionärer som vill ta sig in i Burma för att hjälpa det förtryckta folket där genom att bland annat förse dem med medicin. Efter många om och men går John med på detta och för dem med båt upp för en flod som leder över gränsen in i Burma. På vägen stöter de på burmesiska flodpirater som stannar deras båt och kräver att få ta enda kvinnan i sällskapet till fånga. Framför chockade medpassagerare skjuter John ihjäl piraterna (body count: 4) och de kan fortsätta sin färd. På en plats i närheten av byn de söker blir den kristna gruppen avsläppt och fortsätter därifrån till fots. John vänder båten och åker tillbaka. Gruppen når byn och börjar hjälpa sjuka och sårade med bandagering och medicinering, men det dröjer inte länge innan byn invaderas av skjutglada burmesiska soldater och inom de närmsta minuterna når vi nog upp till åtmistone hälften av filmens totala body count. Några veckor senare får John ett nytt besök, denna gång av prästen i kyrkan, till vilken den kristna grupp han hjälpt, tillhört. Prästen förklarar att hans vänner skulle varit hemma för länge sedan men att ingen kunnat nå dem. Han har därför inte sett något annat alternativ än att anlita ett gäng legosoldater som han nu vill att John ska föra till platsen där han lämnade av gruppen några veckor tidigare. Nu börjar jakten på de försvunna missionärerna. De är få mot många men fast beslutna att lyckas.

Omdöme

En ganska välgjord och välspelad film med något tunn story. Våldsskildringarna är väldigt överdrivna och blodiga och jag antar att det är där många ser underhållningsvärdet i denna film. Sensmoralen i filmen är något i stil med "Dödar du bara tillräckligt många av de dumma pojkarna så ordnar sig nog allt ska du se".

Betyg

6,5/10

Döden i det höga gräset

2008-08-24T20:39:00.000+02:00

Detta är en ganska otäck händelse som inträffade under min och Catarinas vistelse på Mauritius. För första gången helt återgiven i... ord.

Resan hade varit lång, minibussen hade varit trång och dessutom hade jag varit i behov att urinera under större delen av resan (föga förvånande för de som känner mig). När vi var framme vid katamaranen som skulle ta oss ut till delfinerna frågade jag därför den medelålders belgiska damen, som var någon slags arrangör för utflykten, om det fanns någon toalett i närheten. Jag fick svaret "Only on the boat, but for men, any coconut tree is fine, it is allowed". Det var fortfarande ett tag kvar tills vi skulle gå ombord eftersom alla passagerare inte ännu kommit så jag beslöt mig för att traska iväg mot en mer eller mindre avskild "dunge" som bestod av två, tre palmer och lite högt gräs. När jag kom fram till platsen kunde jag urskilja en stig som antagligen trampats upp av personer med samma ändamål som jag med tanke på att den upphörde bara några meter in i snåret. Precis samtidigt som jag satte foten på stigen hörde jag hur det prasslade till i gräset till höger om mig, jag vände mig dit åt och såg hur gräset rörde sig, "det där måste ju varit en råtta eller nåt" tänkte jag innan jag forstatte framåt fast besluten att slutföra mitt uppdrag. Några sekunder senare stod jag och uträttade mina behov. Ungefär halvvägs genom proceduren hörde jag återigen hur någon/något prasslade i gräset, denna gång ungefär tre meter framför mig. Skillnaden från förra gången var att jag denna gång såg varelsen som kröp/ringlade sig framför mina ögon. Min första tanke var att det var en ödla, antagligen på grund av att man kvällstid kunde se ganska mycket ödlor på hotellet vi bodde på, dock mycket mindre och färggladare än det jag nu hade framför mig. Plötsligt tog "ödlan" fart mot mig men nu såg det mer ut som att den slingrade sig så jag ändrade mig och tänkte "shiiit, det är ju för fasen en orm!!!!!!!". Bara någon halvmeter in i ormens attack hörde jag ett slags skrik som jag senare, efter hela händelsen konstaterade måste varit en mus, råtta eller liknande. Den skrek för att ormen högg tag i den varpå ett tumult uppstod. Jag bestämde mig vid detta tillfälle att jag var klar (vilket jag som tur var faktiskt var), vände på klacken och småsprang tillbaka till Catarina, den belgiska damen och resten av gruppen som skulle med på utflykten. "Nähä, om man skulle ta och ge sig ut på sjön en liten stund" tänkte jag lite smånervöst. En liten stund senare gick vi ombord på katamaranen, som faktiskt som utlovat hade toalett.

Gifta...

2008-08-11T18:13:00.000+02:00

Ja du, då var man gift då, eller som man säger på andra sidan Atlanten: "Yes you, then was man poison then". Igår blev alltså även Catarina en Larsed.

Det är en blandning av känslor för tillfället. Glädje, tacksamhet, lättnad, förväntning m m.

Glädje för att allt blev så lyckat. Vigseln var vacker, vädret höll upp precis när det skulle, alla runt omkring oss var glada och så vidare.

Tacksamhet för att alla som hade blivit tilldelade "hedersuppdrag" skötte sig ofantligt bra. Solisterna som fick ögonen att tåras i kyrkan, värdparet och toastmadame som fick kvällen att flyta som nyskirat smör samt tärnan och marskalken som stod för det moraliska stödet under hela dagen. Även de som inte hade något speciellt uppdrag under dagen skötte sig såklart oklanderligt.

Lättnad för att det, hur kul det än har varit, äntligen är över. Då tänker jag mest på planeringen (som jag visserligen erkänner Catarina stod mest för) och alla dessa pengar som lagts undan varje månad för att få allt att gå ihop ekonomiskt. Nu kanske även resten av livet, utanför bröllopsplanerandet, kan gå ihop ekonomiskt.

Förväntningar, mest för att vi imorgon åker iväg på en liten tripp ner till Mauritius, en resa som väl sammanlagt tar nånstans runt 20 timmar enkel tur, tidsskillnad borträknad. Att vi kommer ner mitt i regnperioden är ju såklart självvalt då vi tröttnat något oerhört på det oändligt ihålliga vackra vädret här hemma i Svedala. Packningen är i full gång, faktum är att jag måste lämna datorn nu för att vika badbyxor, handdukar, tandborstar, kalsonger med mera.

Vi ses om nåra veckor när jag haft min välförtjänta semester. Jag har ju bara varit ledig i en månad nu så det ska bli skönt att få vila ut i två veckor till innan jobbet börjar igen.

Till sist kan ni som inte bevittnade det snygga brudparet få två små smakprov här nedanför.

Toodielooou!!!

Nyhet! TV-recension: Days of Our Lives (1965 - ????)

2008-07-29T14:42:00.000+02:00

Regissör(er): Minst 26 st, men Roy B Steinberg verkar ha regisserat flest.

Skådespelare: Ca 1440 st listade på IMDb fast det är säkert fler. Bland dessa hittar vi till exempel Pamela Anderson, Anthony Batarse (!!), Tom Noga m.fl.

För det första vill jag bara säga att jag faktiskt aldrig har sett ett helt avsnitt av Days of Our Lives, men har väldigt många gånger stött på serien när jag ägnat mig åt så kallad zappning. Jag tänkte ändå ge mig på en någorlunda rättvis recension.
Tro det eller ej men denna serie har pågått i över 10800 avsnitt. Men har man bara otroligt bra manusförfattare så tryter väl aldrig idéerna... eller?

Handling

Då jag inte följt denna serie från början så har jag faktiskt ingen aning, men den borde ju ha handlat om i stort sett allt. Jag minns att nån sa till mej någon gång att det var några elaka tvillingar inblandat i storyn dock.

Omdöme

Av det lilla jag sett kan jag väl bara konstatera att detta är en FRUKTANSVÄRT J--LA PISSDÅLIG TV-serie. För det första är allt filmat med nåt konstigt filter som framhäver en luddig kräkframkallande bild. Skådespelarna är under all kritik vilket syns tydligast i alla dessa scener där man står och pratar högt med sig själv för att TV-publiken ska förstå vad som händer. Detta blev en kort recension men jag känner ändå att jag fått fram det jag velat säga. Förresten, om ni nån gång möter en person som säger att han/hon gillar serien så ljuger denna person såklart.

Betyg

1/10

Morgan Pålsson - Världsreporter (2008)

2008-07-22T18:13:00.000+02:00

Regissör: Fredrik Boklund

Skådespelare: Anders Jansson, Johan Wester, Suzanne Reuter m.fl.

Som gammal Hipp-Hipp-fan såg jag fram emot denna film. Visst, den fick ju inte så bra kritik och många sa att den var dålig, men jag gillar ju Hipp-Hipp tänkte jag, så dålig kan den väl inte vara...

Handling

Efter ett helt misslyckat reportage från Baltikum försvinner Morgan och hans fotograf Roberts planer att få bli SVT:s utrikeskorrespondenter i Washington. De blir istället ivägskickade till en liten by i norra Afrika där inget hänt på hundra år för att bevaka ett val. Vad ingen vet är att världens mest efterlysta terrorist, som alla tror precis dött, planerar att använda en övergiven gammal militärbas i närheten av just den byn för att tillverka kärnvapen. I samma veva intas byn av en islamistisk motståndsrörelse som tänker göra allt för att förhindra att landet blir demokratiskt.

Omdöme

Jag fnissade några gånger i början, mest för att vara snäll mot mina gamla idoler och intalade mej själv att det var ganska kul, "jag gillar ju Hipp-Hipp" fick jag upprepa tyst för mej själv. Det hjälpte dock inte för tyvärr så är detta inte alls någon bra film. Först och främst kunde de faktiskt valt en roligare karaktär att bygga en hel långfilm på. Sen kunde de ha bestämt sig för att de åtminstone skulle lyckas med några skämt i filmen för det mesta blir tyvärr bara löjligt. En annan sak jag störde mej på var att jag inte riktigt förstod om man skulle tycka synd om Morgan eller inte, han är ju en riktigt hemsk människa, jag ville bara att det skulle gå åt skogen för honom. Det finns väl nån liten ljusglimt nånstans som hindrar mej från att sätta de allra sämsta betygen dock.

Betyg

4/10

TACK!

2008-07-21T20:24:00.000+02:00

Jag vill bara tacka alla som var med och deltog i och arrangerade min svensexa i lördags. Jag var kl. 07.30 i ett lätt chockartat tillstånd på väg att hämta min "stulna" bil när jag överraskades av en hel hög kompisar i trädgården. Efter detta fick jag åka till Shell för att byta om till Batman-kostym (60-talsstilen) varpå det bar av mot Kinnekulle ring där Go-kart väntade.

Sedan reste vi vidare till Köpstaden (Fame World) i Skara där jag skjöt och blev beskjuten av hårda gummikulor.

Efter hårt slit, tillbaka till Lidköping där pinsamheterna väntade. Som tur var var pinsamheterna inte så pinsamma som jag kanske befarat. Att få göra en remake på bombscenen i Batman - The Movie (1966) var ju bara en ära.

Shoppingcentret på Framnäs nästa där Batman fick extraknäcka som varupackare i specialtillverkade påsar med hans välkända logga på. En påse skulle till och med ramas in lovades det minsann av en kund.

Även en superhjälte (med undantag för Superman) behöver ju äta, så ett hejdundrandes grillparty ordnades nere vid Framnäs playa där kött och potatissallad förtärdes i mängder.

Ett snabbt ombyte i "Läderlappsgrottan" innan det bar av ut i den ljumma natten för fest, först hemma hos kompanjonen Anthony, sedan på Majos Rockbar, all fit for a superhero.

När klockan blev stängningsdags vandrade en liten del av orginalgänget vidare till Lidan Grill där man käkade kebab och dylikt samt stod och pratade. Klockan var över tre när en väsande röst hördes uppifrån en närliggande lägenhet. "Gå hem" väste rösten, blickarna vändes uppåt men det enda som syntes var en persienn som ryckte till. Gänget gjorde dock som rösten sa (om möjligt lite motvilligt) och skingrades kort därefter.

Sömn.

Tack!!!!

Cloverfield (2008)

2008-07-16T18:08:00.000+02:00

Regissör: Matt Reeves

Skådespelare: Michael Stahl-David, T J Miller, Jessica Lucas m.fl.

Efter att ha regisserat ett fåtal tv-serieavsnitt av bland annat Felicity och vad som ser ut att vara en rätt larvig komedi med Gwyneth Paltrow och David Schwimmer fick Matt Reeves jobbet att regissera monsterfilmen Cloverfield. Filmen som för övrigt är producerad av (bland annat) J J Abrams, skaparen av Lost.

Handling

Rob ska åka iväg till Japan för att jobba. Därför har hans vänner fixat en överraskningsfest i hans ära. Robs kompis Hud får i uppgift att dokumentera det hela med en videokamera. Efter en stunds festande skakas staden (NYC) av en kraftig smäll. Chockade och nyfikna förflyttar sig festdeltagarna upp på taket för att få en bättre översikt över vad som händer. De bevittnar då en kraftig explosion en bit längre bort på Manhattan och får fly för sitt liv för att undvika flygande splitter. Man förflyttar sig nu ner på gatan där man måste ducka för att inte få Frihetsgudinnans huvud i huvudet. Överallt befinner sig folk i något slags chockartat tillstånd där tankarna formodligen går i stil med "Men, vad är nu detta, inte kan det väl vara ett stort slemmigt djur som kryper omkring i staden och orsakar allt detta kaos... eller?". Jag hoppas att jag inte avslöjar allt för mycket genom att säga att det är precis vad det är. Nu börjar kampen för överlevnad. Rädda den som räddas kan.

Omdöme

Jag hade haft stora förhoppningar för denna film. Förhoppningar som kanske dragits ner en aning av vissa negativa omdömen jag läst om den. Anyway... oberoende på hur stora mina förhoppningar var så överträffades de i alla fall rejält. Detta är en på sina ställen oerhört intensivt och spännande film som dessutom har både bra skådespelare och otroliga effekter. Även fast det ju egentligen är en väldigt overklig film känns allt riktigt trovärdigt.

Betyg

9/10

Funny Games U.S. (2007)

2008-07-10T18:00:00.001+02:00

Regissör: Michael Haneke

Skådespelare: Tim Roth, Naomi Watts, Michael Pitt m.fl.

1997 gjorde Michael Haneke en film i Österrike vid namn Funny Games. Tio år senare släpptes en remake på denna film, denna gång med tillägget U.S. i titeln och även denna gång regisserad av Haneke. Att regissörer gjort nya versioner på sina egna filmer har faktiskt hänt förut, till exempel så gjorde Hitchcock två versioner av The Man Who Knew too Much, en -34 och en -56. Ett annat exempel på detta är The Grudge där det bara var ett år mellan den japanska och den amerikanska versionen, båda regisserade av Takashi Shimizu. Nu hamnade vi på ett litet sidospår, åter till recensionen.

Handling

George, Ann och deras son Georgie är på väg ut till sitt lantställe. När de börjar närma sig och passerar sina grannar ser de att dessa har besök av två vitklädda unga herrar, vilket de tycker är lite skumt. Väl hemma i sommarhuset börjar Ann plocka upp den medhavda maten. Det dröjer inte speciellt länge innan en av de vitklädda männen står i dörröppningen. Mannen som heter Peter säger att han är skickad av grannfrun för att låna några ägg, vilket Ann inte har något emot varpå hon ger honom fyra ägg. Peter är lite oförsiktig och tappar därför äggen plus att han råkar knuffa ner Anns mobiltelefon i den vattenfyllda vasken. Han ber om fyra nya ägg vilket Ann något motvilligt och med växande ilska ger honom. På vägen ut blir Peter överraskad av parets hund och tappar även den här gången äggen. Ann tycker att situationen börjar bli lite jobbig och ber därför Peter att gå. Vid den här tidpunkten har även Peters polare Paul dykt upp och istället för att gå insisterar de på att få sina ägg medans situationen blir mer och mer hetsk. Efter en stund dyker Anns man George samt deras son Georgie upp. En stunds argumenterande resulterar i att George blir slagen över knät med en golfklubba. Familjen tvingas nu in i vardagsrummet där de under de närmsta timmarna blir varse att de unga vitklädda herrarnas största intresse är att misshandla och tortera oskyldiga familjer på semester.

Omdöme

Detta är en mycket obehaglig och jobbig film, samtidigt som den är välspelad och välgjord.
Vad Haneke har valt att göra här är att göra en i stort sett exakt kopia av den österrikiska versionen av filmen. Jag tycker han lyckas riktigt bra med denna bedrift, det är väldigt svårt att säga vilken version som är bäst. Man kan kanske tycka att det hela är ganska onödigt då filmerna är exakt likadana (fast med andra skådespelare då). De har till och med lyckats hitta ett ställe i staten New York som ser nästan exakt ut som sommarstället i Österrike. Vilken version skulle jag då tipsa om? Jadu, vet faktiskt inte, det beror lite på. Jag skulle nästan säga att man helst ska se den nya versionen... fast den österrikiska är ju också bra... äsch, se båda... fast inte precis efter varandra kanske.

Vill ni ha en recension av den österrikiska versionen är det bara byta ut lite namn på skådespelarna då alla rollkaraktärer heter i stort sett samma. Samt byta ut "Österrike" mot "USA" i omdömet.

Betyg

8,5/10

Control (2007)

2008-06-29T18:39:00.001+02:00

Regissör: Anton Corbijn

Skådespelare: Sam Riley, Alexandra Maria Lara, Samantha Morton m.fl.

Anton Corbijn har i huvudsak sysslat med musikvideos och kändisfotografering (och då menar jag inte paparazzi) och har bland annat jobbat mycket ihop med Depeche Mode och U2. Nu har han regisserat sin första långfilm, nämligen Control, som bygger på en självbiografi av Deborah Curtis, änka till Ian Curtis som var sångare i Joy Division.

Handling

Vi får följa Ian Curtis (S Riley) från skolungdom till internationell popstjärna och det mesta som händer där emellan. I filmens inledning blir Ian kär i sin kompis flickvän Debbie (S Morton), de börjar ses bakom kompisens rygg och det hela leder till giftermål. Ian spenderar sin fritid genom att ligga hemma i sängen och lyssna på musik, skriva dikter och dylikt. När några vänner behöver en ny sångare till sitt band är Ian inte sen att ställa upp och det dröjer inte så länge innan musikkarriären börjar ta fart vilket betyder att de får åka runt en hel del i landet till olika gig. På ett av dessa gig träffar Ian en kvinna vid namn Annik (A M Lara) vars charm han inte kan motstå och efter det följer hon alltid med på bandets turnéer. Debbie som får stanna hemma med parets nyfödda dotter får till slut reda på vad maken håller på med vilket gör henne minst sagt förkrossad. Ian älskar båda två vilket han naturligtvis förstår inte kommer fungera, detta gör även honom helt förkrossad. Till råga på allt tvingas han gå på starka tabletter för att bekämpa sin epilepsi.

Omdöme

Det märks på fotot i den här filmen att Anton Corbijn är fotograf då varje filmruta är ett snyggt svartvitt fotografi. Jag visste inte så mycket om Ian Curtis eller Joy Division och hade väl bara hört en låt av dem (Love will tear us apart). Efter filmen kollade jag dock upp lite klipp på youtube och förstod då hur bra Sam Riley porträtterar Ian. Skådespelarinsatserna är väldigt bra, inte minst från Sam och Samantha.

Betyg

9/10

Alpha Dog (2006)

2008-06-18T12:30:00.000+02:00

Regissör: Nick Cassavetes

Skådespelare: Justin Timberlake, Bruce Willis, Harry Dean Stanton m.fl.

Nick Cassavetes är son till skådespelaren och regissören John Cassavetes. Innan Alpha Dog har han bland annat regisserat den tårdrypande och romantiska "tjejfilmen" The Notebook och det ryktas om att han har en plats i regissörsstolen när filmen om Captain America blir av. Alpha Dog bygger för övrigt på den sanna berättelsen om den unge knarklangaren Jesse James Hollywood.

Handling
Johnny Truelove är killen som förser områdets ungdomar med droger, droger som hans far skaffar fram åt honom. Jake Mazursky är skyldig Johnny pengar och efter en misslyckad affär med dåligt extacy åker han till Johnnys hus för att förklara sig. Bråk uppstår då Johnny inte accepterar Jakes ursäkter och innan Jake lämnar huset under pistolhot lovar han att hämnas. En natt några dagar senare åker Jake återigen till Johnnys hus, krossar några rutor, bajsar på golvet och snor hans teve. Johnny blir ilsk och bestämmer sig för att åka hem till Jake för att slå in pannbenet på honom. På vägen tid åker de av en händelse förbi Jakes lillebror som är ute och spatserar efter att ha rymt från ett litet bråk med sina föräldrar. De bestämmer sig för att, med visst våld, plocka upp honom för att senare använda i utpressningssyfte mot Jake. Till en början är de ganska hårda mot Jakes lillebror, som för övrigt heter Zack, men efter ett tag märker de att Zack inte har för avsikt att rymma och de skippar därför tejpen. Zack börjar till och med trivas i sina kidnappares sällskap och får följa med på fester och dylikt. Hemma hos herr och fru Mazursky infinner sig dock en stor oro över Zacks försvinnande och när polis och advokater blir inblandade tvingas Johnny Truelove till drastiska beslut.

Omdöme
En välspelad film med lite obehaglig stämning då man under större delen av filmen förstår att det inte kan sluta speciellt bra för någon inblandad. Justin Timberlake får visa vad han går för som skådespelare och gör faktiskt rätt så bra ifrån sig.

Betyg

7/10

Biologisk fotosyntes

2008-06-17T22:46:00.000+02:00

Här kommer några bilder på nya hemmabion som ju för övrigt tydligt framgick av titeln.

Först ena sidan av rummet:

Och sen andra sidan:

Och såhär kan det se ut när en film rullar, i detta fall The Good Shepherd (7,5/10):

Det ser dock mycket bättre ut i verkligheten då kameran inte är så duktig på att fixa skärpan i mörker.

Flyttad, online och ihopskruvad.

2008-06-10T14:29:00.000+02:00

Nu börjar man komma till rätta i den nya lägenheten, i stort sett alla möbler är ihopskruvade, nya hemmabion är "up and running" och så vidare.
Kvinnan på Bredbandsbolaget ljög för mig när hon sa att jag fick räkna med att det skulle ta ca tre veckor att få igång internet och telefon, när det ju i själva verket bara tog ungefär två dagar. Jag får nog ringa och klaga på att de anställda på BBB inte sköter sig som de ska. Jag har inte hunnit skriva några recensioner på senaste tiden eller knappt se någon film heller för den delen. Jag hade en halvskriven recension av The Hoax liggandes men nu var det så längesen jag såg den att jag lade ner det (Snabb-betyg: 7/10). Men worry not, nya recensioner kommer.

Även om jag inte hunnit se så mycket film hann jag "skriva manus" till en (om man nu kan kalla den för film) som min bror bestämde sig för att regissera och producera. Resultatet har ni här ---> LÄNK TILL FILM.

Flyttstök!

2008-05-28T14:39:00.000+02:00

Ni får ursäkta att det inte har blivit så många inlägg/recensioner på sista tiden och så kommer det nog fortsätta ytterligare en tid. Anledningen är väl främst att vi ska flytta vilket innebär att jag får skära ner lite på filmtittandet då det inte blir så mycket tid över, men att flytta är ju minst lika spännande så jag klagar inte. Att få internet flyttat till nya stället har jag förstått är något av det krångligaste som finns här på vår jord då det kan ta upp till fem veckor. Detta kommer ju därför leda till att jag kanske inte får nåt skrivet här över huvud taget under en väldigt lång period.
Hyresvärden däremot var snabb när han ringde och sa att vi förmodligen kunde få nyckeln redan ikväll vilket vi kanske inte hade väntat oss, men jag säger såhär, citat: "Jag blev ju inte direkt arg på honom", slutcitat.

(Varning! Teknik-film-nördsnack följer)
Jag har beställt en ny bioduk, några tum större och med en ram runt istället för rullgardinsvarianten. Ska bli spännande och se hur hemmabion blir i nya lägenheten när allt är ihopkopplat och uppskruvat.

Ni kan få i hemläxa att lära er alla mina publicerade recensioner utantill fram tills nästa inlägg så har ni något att göra under tiden medans Bredbandsbolaget flyttar mitt bredband.

Vi flyttar ca 300 meter, säg att det tar fem veckor för dem att flytta mitt abonnemang, det innebär att de flyttar hela 35 cm/tim, inte illa. (Ni får gärna dubbelkolla om jag räknat rätt)

Ichi the Killer (2001)

2008-05-16T12:42:00.000+02:00

Orginaltitel: Koroshiya 1

Regissör: Takashi Miike

Skådespelare: Tabanobu Asano, Nao Omori m.fl.

Ichi the Killer har jag länge dragit mej för att se för att den sägs vara så oerhört våldsam, äcklig och så vidare. Jag hade dock lagt till den på min lista på lovefilm så i veckan damp den ner i brevlådan och då blev jag ju mer eller mindre tvungen att se den.

Handling
Den japanska maffian (yakuzan) består av flera olika gäng som krigar sinsemellan. Filmen börjar med att man får följa ett gäng som har i uppgift att åka runt och städa upp efter en kille som heter Ichi (N Omori) som i sin tur har i uppgift att döda folk åt maffian. På första stället de kommer till sitter en herre med magen uppsprättad, tarmar över hela golvet, blod i taket och så vidare. En annan huvudkaraktär är Kakihara (T Asano) som ni ser på bilden ovan och han är en högt uppsatt medlem i en av gängen. Han är en sadistisk och maschokistisk person som är ganska förtjust i att tortera folk och drar sig heller inte för att skära av sig sin egen tunga när andan faller på. När man får lära känna Ichi lite närmre märker man att han är en ganska tragisk figur som springer omkring och gråter samtidigt som han lemlästar sina offer.

Omdöme
Som ni kanske redan förstått är ju detta en typisk film att se på första dejten, eller varför inte på en mysig hemmakväll med morsan. Eller... nja, kanske inte ändå, men faktum är att jag inte blev riktigt så chockad av den här filmen som jag kanske befarat då våldet oftast är väldigt överdrivet och inte speciellt verklighetstroget, förutom vissa scener som till exempel nån våldtäcktsscen som är rätt obehaglig. Mellan våldsamheterna förekommer även en del humor vilket lättar upp stämningen en del. Mitt slutliga omdöme blir att det är en hyffsad film som kanske är lite väl lång (ca 125 min) och lite väl våldsam... kanske.

Betyg

6,5/10

Fearless (2006)

2008-05-10T00:45:00.000+02:00

Orginaltitel: Huo Yuan Jia

Regissör: Ronny Yu

Skådespelare: Jet Li, Shido Nakamura, Betty Sun m.fl.

Efter att ha regisserat några Hollywoodfilmer som till exempel, Bride of Chucky och Freddy vs. Jason gjorde Ronny Yu återigen en kinesisk kampsportsfilm, detta är resultatet.

Handling
Filmen börjar med att den en gång hyllade kampsportshjälten Huo Juanjia blivit utmanad av den västerländska handelsfederationen att besegra deras fyra bästa slagskämpar. Efter att ha fått se honom enkelt besegra tre av dem förflyttas vi 30 år tillbaka i tiden då Huo fortfarande var en liten människovalp. På den tiden var Huos far en välkänd slagskämpe som vann över alla som utmanade honom. Han ville dock inte lära ut kampsport till sin son, som istället fick lära sig på egen hand. Ju äldre han blir desto bättre blir han och med framgångarna kommer berömmelse. Han får fler och fler anhängare som vill dra lärdom av Huos framgångar och allt verkar gå hans väg, men ödet har andra planer för vår kinesiske vän.

Omdöme
En av anledningarna till att jag ville se denna film var de höga betygen på IMDb (7,7/10). Jag brukar kunna gå efter betygen där när jag väljer vilka filmer som är sevärda. I det här fallet vet jag inte riktigt vad som har hänt för det stämde inte alls. Jag stör mej på att allt (precis allt) är väldigt överdrivet i denna film som ska vara baserad på en verklig händelse. Utöver detta så är skådespeleriet inte speciellt bra och inte heller de specialeffekter som förekommer. Några slagsmålsscener som är lite häftiga, men det känns som man sett allt det där förr. Några gånger i filmen stöter vi på en hemlös man som enligt mej nog är den mest irriterande, jobbigaste och mest överspelade rollfiguren jag någonsin sett.

Betyg

IMDb: 7,7/10

Gustav: 3,5/10

Once (2006)

2008-05-04T21:14:00.000+02:00

Regissör: John Carney

Skådespelare: Glen Hansard, Markéta Irklová m.fl.

Det blev stor uppståndelse kring denna film när den vann en Oscar för bästa orginallåt. Den vann bland annat över Disneys storfilm Enchanted som hade stod för inte mindre än tre av fem bidrag.

Handling
En kille står och spelar på gatorna i Dublin för att tjäna ihop lite extra slantar utöver de han får ihop när han hjälper sin far i hans dammsugaraffär. En dag kommer en flicka fram och börjar prata med honom. Det visar sig att hon har en trasig dammsugare hemma som hon tar med sig nästa dag. De bestämmer sig för att ta lunch ihop, vilket utvecklar sig till en heldag med bland annat ett besök i en musikaffär där de sjunger den Oscar-vinnande låten ihop. Killens stora dröm är att åka till London och få skivkontrakt, så han bestämmer sig för att spela in en demo och tar då hjälp av tjejen samt ett annat gäng musikanter från gatan. Tillägas bör väl att det är ganska tydligt att tycke uppstår mellan killen och tjejen. Att jag kallar dem "kille" och "tjej" beror på att man aldrig får veta vad de heter och i eftertexterna står det "guy" och "girl".

Omdöme
Utöver den underbara musiken som står för en stor del av stämningen är detta en mycket mysig och välspelad film som till och med nästan känns lite dokumentäraktig ibland. Killen och tjejen som spelar killen och tjejen i filmen blev för övrigt ihop på riktigt och det märks att kemin mellan dem i filmen är mer än skådespel.

Betyg

8,5/10

Filmtips

2008-04-30T12:30:00.000+02:00

Ikväll (30/5) visas The descreet charm of the bourgeoisie, alltså den franska surrealistiska komedin jag recenserade för några veckor sedan. Så om ni av min recension lockades att se den så har ni er chans och om ni av någon konstig anledning inte lockades att se den har ni ju ett gyllene tillfälle att låta bli.

För övrigt upptäckte jag igår att jag kan bli irriterad på om folk äter saker på fel sätt (enligt mej). Satt på Läckögrillen och betraktade en man som beställt en halv special som han sedan sätter sig för att äta på följande sätt: först åt han upp moset och räksalladen, sen brödet och sist korven. Fel, fel, fel!!

Woyzeck (1979)

2008-04-29T21:02:00.001+02:00

Regissör: Werner Herzog

Skådespelare: Klaus Kinski, Eva Mattes, Wolfgang Reichmann m.fl.

Herzog och Kinski gjorde totalt fem filmer ihop och i dokumentärfilmen Mein liebster Feind - Klaus Kinski skildrar Herzog deras minst sagt komplicerade förhållande som byggde på någon slags hatkärlek. Herzog är kanske mest känd nu för tiden för filmerna Grizzly Man och Rescue Dawn.

Handling
Woyzeck (Kinski) bor i en liten by i Tyskland där han är soldat. Han är en mycker orolig individ som nästan verkar lite smått galen. Det blir inte bättre av att en stilig tamburmajor kommer till byn och börjar visa stort intresse för Woyzecks fru Marie (Mattes). Att byns läkare utför expriment på honom och tvingar honom att endast äta ärtor gör inte heller saken bättre.

Omdöme
Filmen känns väldigt teatralisk och alla i filmen är väldigt filosofiska, säger "smarta" saker och pratar med sig själva. Kinski spelar bra som en smått galen person, vilket visserligen kan betyda att han helt enkelt spelade sig själv. För er som inte har så stor koll på honom kan ni se ett intressant klipp här. För mig fungerar inte riktigt den påträngande känslan av teater som präglar hela filmen, men det finns däremot några mycket bra scener som gör att filmen inte blir helt ointressant.

Betyg

6/10

The Cowboys (1972)

2008-04-24T23:06:00.001+02:00

Regissör: Mark Rydell

Skådespelare: John Wayne, Roscoe Lee Browne, Bruce Dern, Robert Carradine m.fl.

Handling
Boskapsägaren Will Andersen ska fösa sin boskap 65 mil genom den amerikanska prärien för att sälja dem. Männen han anställt för jobbet drabbas dessvärre av "guldfeber" och ger sig av för att prova lyckan. Med nästan inga män kvar i trakterna får han vända sig till första bästa skola och rekrytera pojkarna där (därav filmtiteln). Efter en tids träning beger de sig av och det visar sig en tuff resa, vilket Will varnade för redan innan.

Omdöme
Namnet John Wayne är ju nästan synonymt med western eller cowboy och efter att ha sett den här filmen förstår jag varför. Jag hade sett nån enstaka western-film förut med Wayne, men det här var något extra. En oerhört välgjord film som trots sina 135 minuter aldrig känns långtråkig. Gillar man western så kan jag nästan lova att man älskar det här.

Betyg

9/10

The Phantom of Liberty (1974)

2008-04-23T08:52:00.000+02:00

Orginaltitel: Le Fantôme de la Liberté

Regissör: Luis Buñuel

Skådespelare: Jean Rochefort, Milena Vukotic, Michael Lonsdale m.fl.

Detta är Buñuels näst sista film och den fjärde jag sett.

Handling
Att beskriva handlingen i den här filmen är inte lätt då man byter huvudperson och handling hela tiden. Filmen börjar i alla fall i Frankrike under franska revolutionen, hoppar sedan till en park i 70-talets Frankrike där en kvinna sitter och läser högt om just franska revolutionen. Kvinnan är "nanny" åt några barn som springer omkring och leker runt henne. En medelåders herre lockar till sig barnen och delar ut obscena bilder till dem, vilka senare när föräldrarna får syn på dem visar sig föreställa kända byggnader runt om i världen, den ena mer obscen än den andra (nja), sen handlar filmen aldrig mer om denna familj. Däremot får vi bland annat inblick i en middagsbjudning där man istället för att äta sitter på toa runt ett stort bord och där en man ursäktar sig för att få gå till "the dining room" varpå han går och låser in sig i ett litet rum där han plockar fram lite tilltugg. I en annan del av filmen får vi se en prickskytt som slumpmässigt skjuter en massa människor från en hög byggnad och som efter sin dödsdom går ut bland folket och blir hyllad som en hjälte.

Omdöme
Detta var den hittils konstigaste, roligaste och bästa Buñuel-filmen jag sett. Man ska nog inte försöka sig på att förstå handlingen i denna filmen utan bara luta sig bak och njuta av alla sköna konstigheter. Det här gillar jag, fast å andra sidan finns det nog många som inte gör det.

Betyg

8,5/10

Vikarien (2006)

2008-04-21T23:59:00.000+02:00

Regissör: Åsa Blanck och Johan Palmgren

Skådespelare: None at all, it's a documentary for crying out loud.

2007 tilldelades denna film en Guldbagge för bästa dokumentär.

Handling
Max jobbar som lärare på Hallonbergskolan i en förort till Stockholm. Eleverna i skolan där han jobbar är inte helt lätt att få ordning på och lektionerna är för det mesta väldigt stökiga. Detta leder bland annat till att Max har svårt att sova på nätterna. Han bestämmer sig för att ta kontakt med en gammal lärare från Lund. Läraren heter Folke, är strax över 70 år gammal och har en gång hamnat i Guinness rekordbok tack vare sin förmåga att tala baklänges. Max minns att Folke, med sina något gamla metoder, var väldigt bra på att få ordning i klassen, så han bjuder upp honom till Stockholm för att vikariera på Hallonbergskolan.

Omdöme
Att göra en dokumentär om en gymnasieskola i en förort till Stockholm är ju inget nytt koncept direkt, men jag tycker Vikarien lyckas bra i att både beröra och roa. Nä, nu är det sent och jag orkar inte utveckla omdömet nåt mer så här kommer betyget.

Betyg

7,5/10